Ett förstoringsglas och en ledsen jag

Har precis diskat. Fick ta en paus halvvägs. Det var en del lackföremål på Japanutställningen på Östasiatiska. Däribland kammar, med ett mönster inte olikt det som en plastkamm jag en gång fick av min biologiska pappa. Fick ett sätt, vet att det var en kamm och en spegel med i samma mönster. Kollapsade på golvet och grät mitt i diskandet, inte bara ledsen, känner mig också väldigt arg. Mamma slängde alla grejjer jag fick från min biologiska pappa så fort de visade tecken på att vara trasiga, kammen tappade en tand, i spegeln lossnade glaset. Grejjerna gick i soporna. Har inte kommit över det. Sitter nu med ett förstoringsglas, enda minnet jag har.

Föreställer mig inte att jag skulle tyckt om min biologiska pappa, missförstå mig rätt. Men det systematiska fråntagandet av min japanska bakgrund är vad som gör mig arg och ledsen. Och det att det fortsätter. Har min blogg, engagerar mig i att studera Japan. Ändå ska det hållas ifrån mig. Kommer ihåg när mamma skaffat ett japanskt körsbär, står på framsidan till deras hus, tycker själv mycket om sådana. Hon bad mig om ursäkt sedan, för att hon fått för sig att jag inte ville att information om japanska bakgrund skulle spridas. Mamma hade gjort sushi, och ämnet Japan kom på tal, och så fick hon den idén.

Tillbaka till det där förstoringsglaset. Står Japan på det. Står Japan även på förpackningen, originalförpackning jag har sparat. Faktiskt inget ‘made in’. Lade idag för första gången märke till bitmärken på handtaget. Min biologiska pappa försvann när jag var fem, så jag har haft det med mig sedan jag fortfarande bet på saker. Hade plockat isär det en gång när jag var liten, gör det ibland, mamma tänkte slänga det då, det var ju ‘trasigt’. Ögonen tårar ihop och jag börjar skaka bara av att tänka på det.

Vill inte känna mig arg på mamma, hon är viktig för mig, så jag skulle aldrig visa sådana känslor. Är övertygad om att hon gjort vad hon kunnat för att det ska bli så bra som möjligt. Omständigheterna har inte alltid varit de bästa men det har varit lika mycket utanför hennes kontroll som utanför min. Det var hon jag kontaktade först när mina minnen återkom. Det var hon som ljög mig rätt upp i ansiktet. Försökte igen radera min bakgrund, ta ifrån mig allt som är viktigt för mig. Förstår att hon bara följde intruktioner, att hon blivit informerad om att det skulle bli bäst så. Blir ändå arg och ledsen när jag tänker på det.

Har ingen att vända mig till med de här känslorna. Skulle aldrig att ta upp dem med mamma. Av förklarliga skäl, har blivit sårad så många gånger redan. Samtidigt vet jag inte vartåt annars jag kan vända mig. Vet inte vilka som vet och inte vet något om min bakgrund. Och skulle inte orka med att gå igenom allt när jag mest behöver emotionellt stöd, inte en utfrågning av någon som ändå inte tror på mig. Och mitt lilla hov i övrigt gör sig så otillgängliga de kan. Känner mig väldigt ensam i det här. Försöker skriva av mig här på bloggen när jag är leden istället, fungerar sådär.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: