Pladdrar bryderier innan jag tar mig i säng nu. Hoppas det fungerar.

Får försöka skriva av mig innan jag går och lägger mig idag. Hoppas lite på att jag kommer kunna dirigera om mina senaste dagars frustration till att försöka reda lite i prinsessfrågan. Menar, skulle jag klara att egenhändigt ta upp prinsessfrågan, och insistera på att jag är prinsessa, skulle det lösa en del problem. Kanske ska försöka leta efter andra knappar att trycka på också. Behöver få igenom det här. Kan jag få prinsessandet erkännt och min pengahög tillbaka slipper jag oroa mig för försäkringskassan, något som skulle vara välbehövligt.

Funderat lite på vad som gjort mig så ledsen att jag gråtit över det där arbetshetsandet. Den dramatiska reaktionen tyder på som jag skrivit förut att det är något jag är rädd för, väldigt rädd för. Om jag är rädd för något har det antagligen med mitt lilla hov att göra, brukar vara dem jag oroar mig kring. Men tror inte vad jag är rädd för är att bli kidnappad, eller att de ska göra mig fysiskt illa. Tror snarare att jag är rädd att de ska överge mig. Rädd att viljan att få mig att söka jobb är ett försök att upprätthålla den där stora lögnen. Och på samma sätt som jag blir sårad när människor säger att jag inte är prinsessa, eller inte har japanska gener, blir jag också sårad när de agerar som om lögnen vore sann. Tolkar alltså försöken att få mig i arbete i sin kärna handlar om försök att få mig att ge upp prinsessandet, ge upp tanken att jag har något med Japan att göra. Och det gör mig fruktansvärt ledsen.

Om detta är den riktiga beskrivningen så torde inte avdramatiserande av arbetande ha någon betydande effekt alls på min vilja att syssla med sådant. Om mitt lilla hov tycker att arbetande är viktigt i sig, snarare än som en del av ett större projekt, så borde de alltså fokusera på att presentera det som en inlämmad del av prinsessandet. Det vill säga övertyga mig om att det är viktigt genom att koppla det till något jag känner är viktigt och är beredd att prioritera.

Prinsessandet har kommit att bli en central bit av min identitet. Delvis som en följd av all smärta som min inblandning med japanska aristokratin åsamkat mig. Men kanske än viktigare har ifrågasättandet av prinsessandet varit. I och med att jag känner att min identitet, och sanningshalten i mina jobbigaste minnen, aktivt ifrågasätts, så klamrar jag mig fast. Kan inte förlora vad som gör mig till den jag är. Kan inte acceptera lögnen om att allt är bra. Inte med all den smärtan jag bär på, den kommer någonstans ifrån. Jag vet varifrån. Men varje gång min identitet ifrågasätts, ifrågasätts också min smärta, mina skäl att känna som jag gör.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: