Övergiven

Kan inte sova. Gråter. Ganska mycket.

För en dryg vecka sedan skrev jag ett inlägg om att jag hoppades på genombrott vad gäller mitt lilla hov. Insåg nu att det inte kommer något. De fortsätter ignorera mig. Känner mig så hemskt övergiven just nu. Orkar inte det här mer. Orkar inte ytterliggare en vända av den här skiten. Vill bara att de ska visa sig klappa mig lite och erkänna att jag finns. Ge tillbaka min pengahög och så. Inser att det inte kommer hända. Jag kommer aldrig få finnas. Kan väsentligen lika gärna avsluta mitt liv.

Förstår inte vad det är med dem. Hatar de mig? Varför försöker de inte ens prata med mig? Det är inte direkt svårt att märka dem. Ändå försöker de tramsa om att de inte finns. Ändå kommer de med respektlöst skit om arbetande. Jag försöker och försöker få till det här, försöker visa att jag bryr mig, kämpar, försöker vara behjälplig. Vill verkligen att det här ska fungera. Och så när jag äntligen ser att de börjar närma sig, jag blir glad över det och söker kontakt över den enda väg jag har, bloggen. Sedan är de borta igen.

Känner mig väldigt, väldigt övergiven nu. Det jag skrev igår om att jag misstänkte att jag sårat någon handlade om det. Kanske var mina mindre glada inlägg veckan som gått tillräckligt för att skrämma iväg mina medmänniskor? Samtidigt förstår jag inte vad de förväntar sig. Försöker guida lite hur de kan göra för att undvika att göra mig illa, så jag säger till om jag upplever något problem. Känner att jag måste det, på något sätt måste de få veta om det är något jag inte är bekväm med.

Nu känner jag att jag missat den här chansen. Att de kommer ignorera mig fullständigt någon månad för att sedan börja om med arbetshetsandet. Blir så ledsen av bara tänka på det. Mer av den där respektlösa skiten. Orkar inte. Tycker mig varit tydlig med vad jag har för önskemål. Ändå utsätts jag för det här. Utan att jag ens förstår vad det handlar om.

Det räcker för dem att prata med mig och säga som det är, så är problemen borta sedan, så länge som de håller på såhär gör de det bara värre. Inte ens svårt att lösa situationen och jag repeterar gång efter annan exakt hur de ska göra. Och ändå, ändå, kommer mer trams om arbetande från deras håll. Jag förstår inte varför, förstår ingenting. Deras beteende är helmärkligt för mig. Har bett dem om den där exponeringsbehandlingen och den verkade de kunna leverera. Men den har aldrig varit ett skäl till att vägra prata med mig, har aldrig varit ett skäl till att undanhålla pengahögen. Tvärtom har det varit ett onödigt risktagande att inte ha kontakt med mig under den.

Märker själv att jag bler mer och mer lättretligt för varje veva av arbetshets jag utsätts för. Det är inte en utveckling jag ör bekväm med. Vill kunna känna att jag är lite lugn och harmonisk. Inte reaktiv och surig. Har försökt hålla masken och så gansak länge men senaste dryga halvåret har jag inte klarat det längre. Höjer rösten och gråter när jag blir pressad numera. Känns jättetråkigt att det gått så långt. Blir det ytterliggare en slev av skiten vet jag inte hur jag klarar det, kanske väljer jag att lämna denna värld. Det blir för mycket för mig.

Ledsen. Men såhär är det. Och det är inget jag kan göra åt saken. Kan inte ta upp prinsessandet eller mina japanska gener själv. Inte för att jag inte vill. Utan för att det är så väldigt smärtsamt att höra ngåon säga att jag inte är jag. Att jag inte finns. Att jag ska låtsas vara någon jag inte är, och leva upp till dessa absurda idéer de har om mig. Orkar inte mer.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: