Mer surande, rädd att jag inte får ut något av det.

Lyckades sova till sist, är fortfarande ledsen i och för sig. Ingenting har egentligen förändrats de senast fyra åren och det är inte första gången jag kännt att jag nästan lyckats nå fram. Fyra år för en sak som borde kunna ta tio minuter. Är så svårt för mig att förstå vad som händer.

Helikopterprojektet för sisådär ett år sedan är väl ungefär vad jag är ute efter skulle jag gissa. Tror det handlade om att de ville erkänna min existens, de gjorde ett par sådana försök dåomkring efter jag lyckats kasta ut trollet. Att jag blev rädd hade mest att göra med formen på det hela, visste inte vad jag skulle göra.

Någon gång fick jag en kommentar om att jag nog inte var helsvensk och fick en fråga om det. Trodde att jag höll på att få kontakt. Men det var med en person jag känner mig tämligen säker på inte har mycket med mitt lilla hov att göra. Ville inte blanda in. På sushistället har jag blivit tilltalad på japanska. Kan inte tolka om det var ett kontaktförsök heller. Så svårt det där.

Skulle så gärna vilja att de tog rättfram kontakt i ett sammanhang som är tryggt i övrigt. Inget antydande. Inget försiktigt försök. Rättframt. Och ingen dramatik. Är stissig redan som det är och det blir inte bättre när jag inte förstår vad som händer omkring mig. Därför jag önskar att syftet och hela grejjen är tydlig.

Har en stark bild av att de faktiskt vill ta kontakt med mig. Vi kanske inte har samma mål och så, men någon form av gemensam bas har vi nog. Och jag förstår inte vad som är så svårt för dem. Bara att de tar kontakt med mig, erkänner min existens för mig, så är vi klara sedan. Inget som behöver pumpas ut till allt och alla, pengahögen är jag heller inte i akut behov av. Men bara få höra att jag är jag, de japanska generna, prinsesstitlarna, hela min historia, det finns där. Blir inte en större grej än de gör det till, och för mycket dramatik och de skrämmer mig bara.

Har också en stark bild av att de seriöst försöker få till det hela så bra som möjligt. Litar på att de har goda intentioner och så. Vad som går fel förstår jag däremot inte. Om de är rädda att jag ska stissa sönder så kan jag återigen repetera vad jag efterfrågat förut. Prova i skriven form först, det är mindre dramatiskt för mig. Inga bilder, bara text. Sedan kan vi trappa upp det till prat. De kan enkelt skriva en sammanfattning av situationen, skriva de bitar jag missförstått och så, och bara skicka eller överräcka till mig. De väljer att inte göra så och jag förstår alls inte varför.

Får väl fortsätta vara ledsen. Känner mig så uppgiven. De här borde inte ens vara svårt. Ändå, ändå, sitter jag fast med det här.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: