Mer surande. Magen strulade idag.

Har idag varit väldigt trött, trots att jag sovit bra. Vet inte riktigt varför. Har misstänkt någon form av infektion. Ägnade senare delen av eftermiddagen åt att sova.

Var och träffade mitt personliga ombud idag, var väldigt trött då. Hemma kokade jag mig en kopp te och blev riktigt dålig i magen. Misstänkte kräksjuka en vända, brukar jag bli trött av för att sedan på kvällen kräkas. Men det var nog bara teet som var väldans surt. Vissa teer är hemska på det där. Var beredd att kräkas men det hände inget, därav släppte jag misstanken.

Med tanke på de senaste två inläggen och att jag kom att tänka på kräksjuka så var det en liten sak jag ville ta upp här på bloggen. Har ibland, med udda mellanrum, försökt skapa utrymme för mina medmänniskor, främst min familj, att påpeka hur japansk och prinsessig jag är. I och med att jag själv inte klarar att köra över dem och bara dra på med vad jag vet är sant, men jag vill i varje fall låta andra ta upp ämnet. Är så rädd att få hela min verklighetsuppfattning sönderplockad, blir alltid så jobbigt att bli tillsagd att hela min identitet, hela min existens, är oriktig.

Första gången det där hände var när jag skickat det där mejlet om min japanska pappa i mars 2012. Och mamma sågade saken. Sedan dess har jag haft mer eller mindre svårt med det där om vad som är verkligt och inte. Är jag jag? Finns jag ens? En form av konstant existentiell oxh identitetsmässig kris. Får hela tiden dubbla budskap, ena dagen så sågas hela min bild av att vara halvjapansk prinsessa, nästa dag bekräftas den. Resultatet är just den här existentiella osäkerheten.

Kräksjukan kommer in i bilden i och med att jag reagerar på kräksjuka på ett sätt som är ovanligt i Sverige men desto vanligare i Japan. Blir först trött, väldigt trött, sedan sent på kvällen kräks jag våldsamt en eller ett par gånger och sedan är det över. Frisk till nästa dag. Frågade en sköterska för något år sedan om det där med att stanna hemma för att inte sprida sjukan vidare men blev informerad om att med min variant sprider jag inte längre när jag väl börjat kräkas.

När jag pratat med min familj om sjukan så har pappa sagt att det nog är en matförgiftning, bara på basis att han inte tycker kräksjuka fungerar så. Det röriga är bara det att jag alltid reagerat så på kräksjuka. Vi har tidigare identifierat att jag antagligen har japanska gener just på grund av att jag reagerar som jag gör. Men efter det där mejlet, och att vi konstaterat att jag traumatiserades ett stycke som barn, så har han börjat med det där tramset. Han är antagligen bara rädd att återväcka gamla smärtsamma minnen inom mig genom att uttryckligen påpeka att jag har japanska släktingar. Men han gör bara saker värre när han rycker hela min identitet och verklighetsuppfattning undan mig.

Väsentligen är vad jag försöker säga med det här inlägget att det inte varit en engångsföreteelse som gjort att jag inte klarar att gå ut stort och brett med mitt japanska ursårung. Jag är seriöst livrädd för att få hela min världsbild nedmonterad och väsentligen idiotförklaras. De här blandade budskapen jag möts av nedmonterar i sig effektivt hela min tro på min egen förmåga att bedömma vem jag är och hur världen jag lever i fungerar. Försöker klamra mig fast vid en någotsånär sammanhängande identitet men det är på inget sätt lätt.

Tack för visad förståelse. Försök att inte ljuga mig rätt upp i ansiktet kring vem jag är eller har för historia. Gurka!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: