Lite uppföljning på förra inlägget, om en oautistisk sida av mig.

En sak jag inte tänkt på förut, kom på nu, angående förra inlägget. Så väldigt oautistisk jag kan vara. Har inga problem med att ljuga om mina känslor och attityder kring något om jag är i ett sammanhang där mina verkliga känslor inte skulle uppskattas. Är mer intresserad av att klappa andras känslor och verklighetsbild medhårs än att skapa utrymme för mina tankar.

Har rationaliserat den där ovanan jag haft, ovanan att söka mig till grupperingar jag egentligen föraktar. Har tänkt att jag är där för jag vill förstå hur dessa tänker, se deras värld. Som ett sätt att bryta ned mina fördommar. Samtidigt kan jag inte komma ifrån att just det där med att söka sig till vad man föraktar är något jag ogillat när människor, typ kristna, gör med transpersoner. Åtminstone om de inte är beredda att ompröva föraktet.

Har svårt att bestämma mig. Var mitt agerande rimligt, eller var det föraktfullt och manipulativt. Är det viktiga att inte ljuga, eller att lära känna och undvika att röra upp känslor? Tror att det faktum att jag är trans gjorde det lättare för mig att spela någon annan, låtsas att jag tänkte saker jag inte tänkte. Hade vanan inne.

Vet inte riktigt hur jag ska förhålla mig till att detta är ett riktigt typexempel på ickeautistiskt agerande. Har i och för sig redan kommit att acceptera att jag antagligen inte är autist, att mina besvär bättre kan förklaras på annat sätt. Kanske ytterliggare ett bevis för prinsesshistorien.

Den där sommartidsomställningen ställer till det för mig, så nu när jag skriver detta är klockan halv två. Har förhandlat lite med min japanskalärare och jag kommer hoppa över en delkurs. Börjar igen i september (tror jag). Får plugga in lite på egen hand.

Har gällande prinsessandet fått en bild av att jag rört upp situationen för mitt lilla hov igen. Att de sitter och försöker reda ut vad jag är för en typ egentligen, vad som motiverat mig, och så vidare. Tyvärr är det nu så att i och med att jag inte hade någon aning om att de övervakade mig, lyfte jag inte ett finger för att göra det lättare för dem att förstå mig. Jag har tvärtom försökt vara lite mysterisk av mig, tvärtom slätat över och bekräftat hellre än stått fast vid vad jag tyckt och kännt. Deras arbete borde varit omöjligt med tanke på förutsättningarna.

I och med att mina minnen inte alltid är de klaraste är det enormt svårt för mig att veta vad mitt lilla hov kan ha missförstått och vad jag kan behöva hjälpa dem med att reda ut. Det är inte alltid helt lätt att komma ihåg saker som hände för närmare ett decenium sedan vilket som, oävet de minnesproblem jag haft. Och just det att jag haft minnen som återkommit har jag fokuserat på de dessa istället för de minnen jag aldrig haft problem med. Så det blir lite rörigt när jag plötsligt sitter i en situation där jag behöver motivera beslut och agerande jag gjort för flera år sedan, det är svårt. Försöker skriva ned det på en gång när jag kommer att tänka på det, för att slippa att jag späder ut gamla minnen med fär mycket nya tankar.

Ska se till att gå och lägga mig nu. Gurka!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: