Lite uppföljning på föregående inlägg.

Det verkar som att det kan vara så att jag ställt till med saker igen. Att mitt lilla hov fastnat i långmöte och är allmänt jätteoroliga för mig. Förstås i och med förra inlägget, vädrar jag självmordstankar blir de oroliga. Tänkte inte på det när jag skrev igår. Men det är inte första gången jag ställt till det på detta vis. Tycker alls inte att reaktionen är fel är orimlig, men ibland känns den ganska förvirrande.

I en bok jag har här hemma, med citat av barn, finns det några rader sagda av en flicka. Hon ville bli veterinär. Hon skulle slå djuren sönder och samman så att hon kunde få plåstra om dem sedan. De raderna har fastnat hårt i mitt huvud. Påminner mig om mitt lilla hov och mina japanska släktingar. Dessa tvära kast mellan brinnande sadism och passionerad omtanke. Det är verkligen hemskt hur effektivt det där är på att bryta ned min förmåga att lita på mina medmänniskor. Särskilt i och med att jag vet att de försöker vara med på ett hörn i varenda del av mitt liv, att de inte låter mig ha någon säkrad zon.

Föreställde mig en gång att eftersom en del av mina biologiska släktingar avlägsnats så skulle det gå åt rätt håll och bli stabilare. Föreställde mig efter att jag gjort mig av med trollet att jag dragit upp problemet med rötterna. Nu är vi dock inne i en destruktiv cykel, de gör mig illa, de blir oroliga och försöker stödja, det börjar gå bättre, och så smäller de till igen. Kanske ska jag se det lite som en variant av den klassiska destruktiva relationen. Deras visande av omtanke gör att jag vill stödja dem och ge dem en chans, sedan gör de mig illa, sedan köper de sig en ny chans genom att visa omtanke igen.

Att säga upp kontakten med mitt lilla hov är över huvud taget inte möjligt. De finns och det har jag att förhålla mig till (om jag nu inte väljer självmord förstås, som jag diskuterade i förra inlägget). Däremot kan jag försöka ställa krav på dem, försöka vinna förståelse. Men de lyssnar inte. Jag säger att jag inte kan syssla med arbetande, kan inte åka iväg på resa, och problemet i båda fallen är att jag har svårt att lita på människor. Samtidigt är det de människor som bryr sig om mig och försöker vara viktiga för mig som bryter ned min tillitsförmåga — de människor som vill att jag ska uppleva världen utanför min lägenhet är också de som aktivt hindrar mig från att göra så.

Vet inte i vilken utsträckning mitt lilla hov förstår hur jag tänker och känner. Vet att jag har svårt att förstå vad de tänker. Vill inte dömma dem för vad jag inte förstår, har fortfarande en förhoppning om att de vet vad de gör och det kommer bli bättre bara jag låter dem köra på. Å andra sidan kanske det skulle underlätta om det är så att de ännu inte förstår, så att de av ett inlägg här eller en kommentar jag gör någon annan stans plötsligt kan komma till insikt och sluta göra mig illa. Måste säga att om denna cykel av illagörande och omtanke är någon tradition de klamrat sig fast vid i sekel tycker jag det är synnerliggen otrevlig tradition som skulle kunna bättras på ordentligt medelst en stor dos medmänsklig respekt.

Knappast dramatiskt att säga att de inte förstår något av hur jag tänker och känner egentligen. De vägrar prata med mig direkt och tankeläsning är allt annat än en trivial process. Varför de vägrar prata med mig har gått mig förbi. Förstår inte alls varför jag inte kan få tillbaka min pengahög, förstår inte alls varför de envist vägrar prata med mig. Har sagt att det är vad jag vill många gånger.

Gurka. Får se om det blir bättre snart.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: