Gurka #729

Får börja dagens inlägg om hur jag retar mig på Yoyube. Skriver om det gansak ofta, men varför inte. I och med att de började skicka upp rekommendationer om diverse antifeministiskt trams valde jag att kasta ut det igen. Och nu vägrar den visa rekommendationer alls, igen. Förstår inte riktigt vad i mina vanor som gör att Google fått för sig att jag skulle uppskatta sådant. Måste säga att bland de saker jag springer in i på nätet är just antifeminister det mest enerverande, amerikanska ateistiska antifeminsiter som tycker alla andra har fel. De är inte ens troll i egentlig mening, de är helt och fullt övertygade om att deras bild av sakers tillstånd är verklighetsförankrad; men det är klart en annan verklighet än den jag existerar i.

Förstår inte riktigt varför jag retar mig något så enormt på att Google gissar fel om mig. Menar, jag begränsar mängden information de får om mig så mycket jag bara kan, klart de har fel om mig. Ändå känner jag mig surig när de marknadsför klipp med människor som spyr galla över feminismen, kanske är det just för att det rör sig om människor som hatar mig (och alla andra kvinnor) över allt annat. Som alltså försörjer sig på att hata. Har så väldigt svårt att förhålla mig till det där. Förstår att alla de emotionellt omogna män som finns på nätet älskar sådant trams, de brukar tycka om att känna sig som offer för en feministisk konspiration — men jag kan inte greppa varför Youtube villa pracka skiten på mig.

Vet att mitt ogillande av näthat är en av mina minst upseendeväckande sidor. Delvis därför jag känner mig bekväm att skriva om ämnet. Det är allt annat än en kontroversiell åsikt från min sida. Men ändå, världen hade varit en så mycket trevligare plats utan detta. Utan kvinnohat. De upplever att feminister hatar män, och jo, det är sant, som feminist hatar jag män, inta alla män, men män som spyr galla över feminismen och på andra sätt hatar kvinnor. Det är på inget sätt en konspiration, bara en konsekvens av att jag möts av hat själv.

Ska byta ämne nu, inget hälsosamt att raljera för mycket.

Nytt ämne blir prinsessandet. Tycker mig ha som ansvar att vara jobbig för mitt lilla hov. Så länge de håller min hemliga pengahög gisslan finner jag det strikt nödvändigt att försöka sätta press på dem. En del av mitt huvud tycker att jag ska smälla till dem där det känns, att jag ska ta livet av mig. De tycker jag är superviktig och ägnar massor av tid och energi åt att skydda mig. Och jag vill slippa att de behandlar mig som leksak och annat svineri. Så medelst självmord tar jag två flugor i en smäll, slipper svineriet, och vinner hämndpoäng genom att döda deras älskade prinsessa. Bästast.

Andra biten av min hjärna föredrar tanken att de faktiskt vill mig väl. De kämpar på för att det ska bli bra. Att jag inte förstår vad de håller på med behöver inte betyda något annat än just det att jag inte förstår. Som så mycket annat jag inte förstår. Men de tär på mitt tålamod. Kommer inte orka ha den här attityden hur länge som helst. Med mer arbetshetsande, helikopterjakter, och liknande så kommer jag förr eller senare inte längre orka med.

Har en känsla av, men detta är väldigt spekulativt från min sida, att mitt lilla hov för närvarande försöker få mig att ge mig på att resa runt lite i världen. Då förstås till Japan, men de verkar ha en bild av att jag skulle tycka det var kul och intressant på lite mer generell basis. Vad gäller den saken känner jag lite att jag skulle vilja påpeka att jag tycker det är jobbigt när jag utsätts för reseinspiration och sådant. Har klart bilden av att jag inte har råd själv att resa, så pass fast är min bild av det att jag inte ens vill se priserna, skulle bara få mig att känna mig uppgiven. Sedan känner jag att resande inte skulle vara värt det även om jag så hade fri tillgång till den där överdimensionerade pengahögen, inte på grund av oro för pengarna utan min torgskräck.

Just det att jag känner att det där med resande är en oöverkomlig aspiration gör att jag inte gärna vill veta så mycket om ämnet. Kan se att det skulle finnas mycket kul och intressant att lära av det. Men just det att jag upplever att jag inte kan gör att resepropagerande bara är jobbigt. Inte det att jag inte skulle klara att resa alls som det ser ut idag, bara det att jag är tämligen övertygad om att det skulle vara mer jobbigt än kul. Har blivit tillfrågad förut om jag inte vill få min torgskräck behandlad men har tackat nej, och det för att jag upplevde att jag hade annat att göra och det skulle bli för mycket med det också. Med alla operationer och så klart och med försäkringskassande tyckande att jag ska ha mer regelbunden kontakt med vården kan det vara värt att ändra på saken.

Tror att jag kan sätta upp en plan. Vet inte om alla bli nöjda av den, men det är en plan. Tar kontakt med vården för att få mitt nya läkarintyg för uppdaterad aktivitetsersättning. I samband med det tar jag upp att jag vill få min torgskräck behandlad, vilket antagligen innebär att jag får kontakt med habiliteringen. Räknar grovt med att om det går som planerat så är det där klart till efter sommaren. Därefter kan jag köpa mig ett pass och om mitt lilla hov fixar fram pengar bör jag kunna dra iväg på Japanresa efter det. Kommer jag hem igen utan att mitt lilla hov vågat visa sig, och utan att jag fått tillbaka min pengahög, tar jag livet av mig.

Planen är grovhuggen och jag kan ändra den när som helst, utan förvarning, av vilket skäl som helst och utan att säga ett ord om det. Får jag en pojkvän kommer jag antagligen stanna vid liv. Får jag min hemliga pengahög innan sommaren kanske jag åker tidigare, får jag inga pengar för resa kanske jag hoppar av pinnen utan att ha provat.

En sak som fastnat i mig är det där med att som prinsessa förväntas jag vara bättre än andra. Som ett ansvar jag har. Förstår inte riktigt vad det betyder, har väldigt svårt att bedömma mänskliga kvaliteter kvantitativt så. Men att jag känner den pressen på mig har ändå gjort att när jag haft det tufft, setat och gråtit och kännt att jag vill lämna världen, har jag kunna säga mig själv: ”Jag är prinsessa, jag klarar det här”. Det har fått mig att hålla ihop i tuffa tider så. Så även fast jag upplever inställningen som tämligen arrogant, så måste jag säga att den hjälpt mig. Även om min inställning kring prinsessig överlägsenhet inte överrensstämmer med vad som avsågs känner jag lite att jag uppskattar att det hjälper mig att ta mig frammåt.

Just på grund av den prinsessiga överlägsenheten känner jag att en förväntan från mitt lilla hovs sida om att jag ska ge mig ut på resa kan hjälpa mig att lyckas. Kan känna att det är något som förväntas av mig som prinsessa, det blir ett ansvar att ta mig samman och köra på trots att det är jobbigt. Så jag tror att projekt Japanresa kan lyckas, tror också att det kan göra att jag känner att kämpat stenhårt för att det ska lyckas men sedan ändå sluta med att mitt lilla hov gör mig illa igen. Och helt seriöst, känner jag att jag kämpat stenhårt för att leva upp till mitt lilla hovs förväntningar medelst en Japanresa och vad jag får för det är mer respektlöshet, så kommer jag resa till nya världar. Så jahg vill upmmana mitt lilla hov, att lyckas de manipulera mig till det här vill jag att de ska vara noga med att respektera mig.

Tror detta får räcka med skrivande för idag. Gurka!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: