Fick en forskningsrapport i brevlådan.

Idag trillade det ned en vetenskaplig rapport i brevlådan. 76 A4. Läst den nu, tog några timmar. Den var väldigt intressant. Var med i den som studieobjekt, därför jag fick den. Handlade om boendestöd och vad de kan hjälpa till med, liksom vi mottagares situation. Några citat från mig med i den.

I förra inlägget skrev jag om att syssla med tankeverksamhet tills man blir hungrig. Har ätit mindre idag än jag brukar och känner att jag skulle kräkas om jag stoppade i mig mer. Drygt halvvägs genom luntan började jag känna mig lite trött och kompletterade med andra aktiviteter, har klinkat piano, tvättat, lagat mat och ätit. Längre fram började jag frysa om fötterna, senare om knän och armar. Efter jag var klar har jag ont i fötterna och känner att jag håller på att somna. Känner också att skulle jag försöka äta skulle jag kräkas och fick ställa in sista maten i kylen, får bli frukost imorgon.

Så, efter att ha sträckläst en mindre bok av akademisk prosa känner jag mig inte ett skvatt hungrig. Mår inget vidare och har ont i huvudet. Klockan är bara kvart över nio men känner ändå jag vill sova.

De flesta i rapporten verkade drömma om arbetande, verkade se det som någon sorts livsmål. Jag själv blev citerad när jag specifikt uttryckte att jag var nöjd med situationen utan arbetande. Det diskuterades också i rapporten om att det behövde forskas mer för att komma åt varför vissa verkar vilja isolera sig. Om det skulle kunna vara någon form av uppgivenhet inför systemet.

Känner att jag inte skulle vilja syssla med arbetande om jag så var den mest kapabla människan i universum. Det handlar om två saker, dels ointresse och dels rädsla. Skulle även om jag var den mest kapabla människan i universum inte vilja syssla med arbetande, och ett stort problem i sammanhanget är maktförhållandet som finns mellan arbetsköpare och arbetssäljare. Vill inte underordna mig en maktstruktur jag väsentligen är oförmögen att påverka, samma skäl som varför jag känner mig utnyttjad av mitt lilla hov. Mitt liv är mitt och min tid är min, med andra ord.

Det andra skälet, rädslan, skulle jag säga är större. I första hand är jag rädd att kollapsa under kravbördan. Inte så mycket kravet att få något gjort, som kravet att inordna mig i en organisation. Och då alltså också kravet att jag ska inordna mig i arbetsnormen som sådan. I andra hand är jag rädd för tristess och att känna att jag sysslar med meningslöst trams. Känner inte jag skulle klara att hålla mig produktiv under en åtta timmars arbetsdag, att läsa den där forskningsrapporten tog betydligt mindre tid än så, ändå är jag så trött att jag faller i bitar.

Vet inte riktigt vad mitt lilla hov önskar av mig, men oavsett det är att syssla med fördummande trams, eller bränna slut på mina stackars nerver tills jag ligger och skakar kommer jag inte klara det.

Har sett att det finns en väg med vilken jag skulle kunna återhämta mig ganska väl, men den förutsätter att mitt lilla hov är beredda att lyssna på mig. De kan ge mig tillgång till tillräckligt med pengar för att jag ska slippa försäkringskassan och liknande, de kan sluta försöka stressa ihjäl mig, och försöka förstå att bland mina drömmar finns inte arbetande. Har förstås andra drömmar, vill få sitta i en lugn miljö, och slippa stressande i första hand. Precis som att jag efter ett tag i eget hem började få tillbaka mina minnen skulle jag efter en tid i en stressfri miljö med rimliga tillgångar kunna driva upp nya projekt och intressen.

En sak jag retar mig på med att vara jag är det där att trots att jag kan djupläsa och reflektera över en lunta akademisk litteratur över en dag har jag inte väsentligen högre inlärningskapacitet än andra. Kanske kan ta in på en timme vad andra skulle behöva tio för, men tar det tio månader att studera något för andra gör det det även för mig. För tar jag in saken på den där ensamma timmen behöver jag nio extra timmar för vila och sömn. Och även om jag tycker om när det går lugnt och långsamt finner jag det frustrerande att inte kunna få saker gjorda på en gång när jag gjett mig på något. Är en sådan som inte lärde sig plugga i tid för att det inte behövdes, och till och med aldrig lärde sig stå ut med de tidsramar som studier kräver.

Hoppas att det framgår i vad jag skrivit här varför jag bad mitt lilla hov avdramatisera arbetande istället för att överdramatisera saken. Jag har en överdramatiserad bild av hur hemskt det skulle vara, är tämligen övertygad om det, men så länge människor i min närhet arbetar inte för att avdramatisera den bilden, utan för att förstärka den, kommer saken bara bli värre.

Klockan är över tio nu, då känner jag att det ändå är okej att sova. Så jag gissar att det är vad som kommer bli av nu.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: