Gurka, gurka, gurka!

Det här blir första inlägget sedan i torsdags. Dök upp någon jag kunde prata med. Pratade om annat än det där jag surat över på bloggen, men ändå, prata. Träffade min familj igår, och dikussionsämnet för dagen var, förstås, arbetande! Sade ifrån en gång också. Duktig jag, yay! Tror nästan det kan pågå ett projekt för att avdramatisera tanken för mig. De är inget bra på det. Lillebror säger saker han väldigt uppenbart inte tror själv på.

En känsla jag lyckades ådra mig idag var en känsla att gamla neuroner som legat i dvala börjat hoppa till liv. Har kännt så förut några gånger. Särskilt när tidmätarfunktionen börjar vakna till efter en tidlös depression. Det är sådär så jag frågar mig ‘hur länge har jag varit borta?‘. Konstaterade rationellt att det borde varit en vecka, men känns som att jag varit borta längre än så. Uppnat min musikspelare på datorn, istället för att använda Youtube som musikspelande, för första gången på flera år. Kan vara därför. Musik har en sådan förmåga, att kasta en bakåt flera år, eller mer.

Känner lite att jag vill göra något. Har ett ganska fyrkantigt inramat liv i vilket snabba förändringar inte är möjliga. Så har verkligen inget annat val än att långsamt försöka pusha saker mot det bättre. Ibland får jag den där känslan att jag vill ta tag i något, vad som helst, men livet är som att simma i sirap. Vet inte varför det blivit så, har aldrig särskilt mycket olika valmöjligheter på kort sikt. Att bara göra något går inte, måste i så fall planera någpt jätteprojekt och ta vatten över huvudet. Har nu japanskastudierna, det är ett stort projekt, men inte gigantiskt, och jag tror jag kan klara det. Men det krävde minst sagt föruthållning. Inget jag hade kunnat börja med en kväll helt plötsligt för att jag kände jag behövde mer fart.

Ska iväg imorgon. Hoppas på att det blir bra. Ett par saker jag vill ha gjorda.

Tror mitt liv blivit så passivt som det blivit, inte för att jag vill ha det så, utan för att varje gång jag försökt göra något mer har jag mötts av hemska motgångar. Vågar inte längre. Har svårt att sätta fingret precis på vad, men känner mig ofta väldigt ovälkommen. Ibland blir det förstås mer konkret, som KTH-nollningen eller helikoptersurrandet. Men ofta är det bara en tung känsla i luften. Känner ofta att världen är en hård och smutsig plats jag inte vill ha med att göra.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: