Fortsatt dravel. Med fokus på att reda ut situationen.

Tänker fortsätta en del på samma tema som förra inlägget. Vilket torde vara väntat. Men först tänker jag nämna att mängden besökare på bloggen, liksom mängden innehåll i mitt twitterflöde, fullständigt kollapsade under helgen*. Detta ger mig skäl att tro att jag rört upp saker igen.

Sedan vill jag kommentera lite om kulturkrocksgrejjer. Har anledning att tro att det är människor med smått japanskt synsätt som styr i mitt lilla hov. Det är oki. Jag delar förstås inte alltid deras synsätt på saker som en konsekvens av de kulturella skillnaderna, men är åtminstone en aning teoeritskt påläst.

Har skäl att tro att de är främmande inför min vägran att ställa upp på deras projekt. I synnerhet i och med att jag vet att det väl förberett och genomtänkt. Även om jag känner att jag inte skulle klara det. De är beredda att anpassa saken så att jag ska klara det, de har kämpat hårt för att se till att det ska bli en så bra och trevlig upplevelse för mig som möjligt. Hade det inte varit för att jag är deras viktiga prinsessa hade de vänt om och gått, inte för att jag bett dem om det, utan för att jag är en otrevlig filur som inte ens vet att försöka uppskatta deras engagemang.

Vill inte känna mig som en otrevlig filur. Så jag är beredd att göra lite av en deal. Förutsatt att jag förstått saken rätt. Jag kommer aldrig kunna tänka mig att kasta det mesta av min vakna tid på arbetande för resten av livet. Och det är det scenariot jag fått presenterat för mig. Men vi borde kunna mötas halvvägs. Presentera det som ett projekt, där målet uttalat är att prova under en begränsad period redan från början. Utan något snack om att jag ska anpassa hela livet efter arbetsmarknaden. Det är trots allt för att det blir för stort jag stressar sönder av det, så ta en mindre bit och låt den vara lagom.

För att jag ska ställa upp är det rimligt att vara tydlig med vad det faktiskt handlar om. Jag är väldigt skraj för att kontakta okända människor. Och vad gäller arbetsmarknaden är jag än mer skraj. Transtjej med diverse psykiska problem. Att i detta läge trilla ut på en arbetsmarknad som är direkt ökänd för att vara tuff känns inte direkt som den bästa av lösningar. Men har skäl att tro att det redan finns en roll som är tänkt för mig. Ta chansen att presentera den för mig, på ett lugnt sätt i en trygg miljö där jag inte behöver oroa mig för negativa attityder*.

Tycker inte riktigt om att detaljreglera mitt lilla hov. Men som en idé. Skicka person mot mig som får lära känna mig ytligt, men tillräckligt för att jag ska kunna känna mig trygg med att jag får vara trans och lite udda. Låt personen presentera projektet det är tänkt jag ska delta i som något jag skulle kunna hjälpa till med**. Och kör på som planerat därifrån. Syftet med att göra så istället är att minska tröskeln så att jag slipper nerva sönder på vägen.

Vad jag är synnerliggen rädd för är dock fortfarande att det sitter någon analys av min personlighet någonstans som är uppåt väggarna fel, och det är därför de tror att den nu tänkta utformningen av projektet är möjlig. Har blivit informerad om vid tidigare tillfälle att om personlighetsanalyserna gått fel kan den som utsätts för projektandet köras sönder ganska rejält. Och det är något som verkar ha hänt mig ett antal gånger och ett av skälen till att jag mår som jag gör idag.

Vill hålla fast med vad jag skrivit förut, och inte vika en millimeter. Kommer sura tills jag fått tillbaka min pengahög och fått ett erkännande om att de projekt som gjort mig illa var tämligen olämpliga till att börja med. Optimalt sett så ska heller inte mitt lilla hov behöva ge upp med något som skulle kunna vara konstruktivt. Dessutom fullständigt avskyr jag när de kastar massa pengar, energi, och engagemang på ett projekt som inte blir av.

* Då inte med min familj, även om det kanske är en trygg miljö på många sätt så är jag smått nervig omkring dem. Särskilt pappa. Delvis för att han alltid haft plötsliga humörssvägningar. Så jag är väldigt orolig för att göra ‘fel’ i hans närhet vilket ofta gör att jag undviker göra något alls. Människor jag känner sämre känns å andra sidan lite mer utbytbara, gör jag bort mig framför någon jag inte är beroende av på samma sätt känns det inte som hela världen. Och har jag pratat med någon, och jag vet att hen är oki med att jag är trans och så, känner jag mig ganska trygg vilket som.

** Detta har gjorts förut. I och för sig. Med väldigt dåliga resultat. Men jag tror inte syftet den gången var att minimera nervandet.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: