Vi närmar oss nu årsdagen för min operation!

Klockan är kvart i midnatt när jag börjar skriva det här inlägget, tanken är att jag publicerar det efter midnatt. Tänker fortsätta bråkandet idag. Poängen med att publicera inlägget den 27:e januari är att det då är exakt ett år sedan min stora operation, och exakt fem år sedan jag besökte könskorrigeringsavdelningen för första gången. Trodde det var den 26:e som var den stora dagen, men kollade i kalendern, och den 27:e var det.

Japanskan börjar igen den 7:e februari faktiskt. Hoppas på att jag ska få studera ifred, utan tramserier om arbetande. De där kommentarerna jag skrev i förra inlägget är jag tämligen övertygad om att jag slängt ut förut, kanske annorlunda formulerat, men med samma betydelse. Spelar inte direkt någon roll hur mycket jag tjatar, min lilla målgrupp skulle aldrig erkänna att jag möjligen kan ha rätt om något alls. Och så länge de ska klamra sig fast vid den attityden kommer vi inte komma någonstans. Efter att ha misslyckats med tramserierna om och om igen tycker jag att de borde kunna lägga ned och försöka anpassa sig efter verkligheten istället. Men inte.

Är rädd att jag hamnat i en tjurskallighetstävling med dessa mina medmänniskor. Jag vill gå in på ett av deras möten och diktera över vad de kan och inte kan göra med mina resurser. Tycker inte de ska föreställa sig att de arbetar för mig om inte jag har något betydande inflytande över vad de sysslar med. De vill att jag lydigt ska lägga mig för deras trams. Menar seriöst, skulle jag gå in på ett av deras möten skulle jag se till att styra upp saker, vet av erfarenhet att jag har det i mig. Tänker inte peka ut varifrån, det skulle vara att kompromissa med mitt informationsövertag*.

Att jag inte är beredd att styra upp saker jag inte bryr mig ett skvatt om, eller ens kan något om, är en helt annan fråga. Det har arbetsprojektet, jag bara inte fattar varför jag fortfarande behöver bråka om, har redan misslyckats. Att försöka med något som inte funkar gång efter gång efter gång är bara destruktivt och onödigt. Har, som bekant, dessutom för vana att ta denna typ av projekt som något av en personlig kränkning. Så kan vi bara lägga av nu? Jag tänker inte låta mig bli behandlad som en leksak.

* Eller, kanske, skulle vara att erkänna att jag behöver känna att jag har lite av ett auktoritetsövertag.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: