Ännu mer om arbetshetsande, och min kamp för befrielse

Får väl göra som vanligt och fortsätta vara sur. Tycker inte om att vara sur, men upplever mitt motstånd till trots, att människor fortfarande försöker få mig att beblanda mig med arbetsmarknaden. Ska erkänna att de är lite försiktigare, så pass försiktiga faktiskt att det mycket väl kan vara så att de bara repeterar internaliserade normer. Har uttryckt många gånger att jag inte tror på arbetsnormen eller arbetshetssamhället som koncept — och det finns en poäng med att jag uttrycker detta*.

Just nu känner jag att det är viktigt att påpeka att jag inte uppskattar arbethetsande innan någon börjar ta i med det. Ingen har arbetshetsat mig nu, men arbetshetsande har skett i min direkta närhet. Det skulle vara olyckligt om mina medmänniskor försökte få mig att acceptera sådant beteende genom någon slags normaliseringsprocess. Pratande om något i min närhet för att få mig att hantera det bättre har gjorts förr. En process som kan vara produktiv, men det beroende på innehållet.

Förstår att jag har medmänniskor som är envisa, antagligen lika mycket så som jag själv. Inte riktigt varför de envisas med att försöka kontrollera mitt liv bara. Men, tänker för att jag är allmänt jobbig ändå ge de lite råd om hur de kan göra sitt arbetshetsande mer produktivt, om de nu verkligen är så seriösa med det att de hellre skulle dö än att ge upp.

För att få mig att beblanda mig med arbetsmarknaden måste steg ett vara att få mig att faktiskt vilja göra så. Räcker inte att få mig att tro att jag skulle klara det, eller sluta vara rädd för arbetsmarknaden. Min syn idag, på vad som skulle vara ett idealt och lyckligt liv, inkluderar inte förvärvsarbete. Så även om jag skulle känna att jag orkade, även om jag kände att det inte fanns några ekonomiska eller hälsomässiga risker med det, skulle jag ändå göra mitt bästa för att klara mig utan.

För att få mig att vilja beblanda mig med arbetsmarknaden behöver ett antal saker ordnas. Försök få mig att associera arbetsmarknaden med något positivt. Pengar duger inte här, sådana har jag ett ganska kluvet förhållande till och jag lever för tillfället ganska bra även med relativt begränsade mängder av dem. Snack om att delta i samhället duger inte heller, jag vill inte delta i arbshetssamhället, och samhället i vidare mening tycker jag mig redan delta i**. Om jag skulle få bilden av att arbetande är meningsfullt i sig, eller rent av meningen med livet, skulle jag antagligen kunna lösa de andra problemen själv. Brukar vara bra på att få som jag vill, särskilt om jag tycker något är viktigt.

Tror jag har lite av en bild av varför mina medmänniskor försöker övertyga mig om att beblanda mig med arbetsmarknaden. Det handlar egentligen inte om arbetande. Blev som yngre informerad om att en hemlig syster till mig ägnade sina dagar instängd i sitt hem, konsumerandes lite populärkultur men med väldigt begränsad kontakt med samhället utanför. Det var hennes val, och hon hade pengar att hålla igång den livsstilen. Tyckte mig omedelbart se en hel del paralleller mellan henne och mig, jag gick i och för sig i skolan då, men hade väldigt begränsat socialt kontaktnät och intresserade mig vilket som mer för att sitta framför datorn. Och till skillnad från mina medmänniskor upplevde jag inte hennes fall som någon form av skräckexempel, tvärtom lät hennes livsstil helt rimlig.

Behovet av att sitta ensam framför en skärm kommer sig förstås av att sinnet behöver läka efter röriga perioder. Och det kan vara en långsam process. Det är något som normalt går av sig själv och den bästa hjälpen i läget är normalt en lagom dos av social kontakt, men utan social press. Datorn är faktiskt ett fantastiskt verktyg för att dosera socialiseringen. Har alltså haft en hemlig syster som gått igenom en sådan helningsprocess, mina medmänniskor borde alltså kunna ha en viss förståelse för hur en sådan process kan se ut. Och nu försöker de snabba upp min motsvarande process med social press i form av arbetshetande, vilket förstås är rena dumheter.

Min reaktion på arbetshetsande, eller annan social press, är att bli progressivt mer defensiv. Det är ganska medvetet, men egentligen inget konstigt. Och när det gäller något jag inte ens tror på, så som arbetande, går jag symboliskt så långt jag kan åt motsatt håll. Är seriös när jag säger att jag hellre skulle upphöra än att beblanda mig med arbetsmarknaden, men ett viktigt skäl till den inställningen är just arbetshetsandet. Innan min första operation var det inte mycket diskussion omkring mig om sådant, och därför kände jag heller inte jag behövde vara defensiv.

Får väl avsluta med att försöka sammanfatta inlägget lite. Att försöka övertala mig att arbeta är inte att hjälpa mig, det är inte att stödja mig, och arbetshets är inte i mitt bästa intresse. Tvärtom, vad jag behöver för att mitt sinne ska läka så snabbt som möjligt är regelbunden social kontakt med människor jag litar på och tycker om, men utan uttalad social press. Utöver det skulle det antagligen hjälpa med något jag tror på, något som är viktigt för mig, att kämpa för och prioritera. Men jag har haft transfrågorna, och nu Japanstudier och prinsessande. Att distrahera mig med trams om förvärvsarbete kommer även i fortsättningen, i bästa fall, göra mig sur. Gurka!

* Blev någon gång informerad om att det går aldeles utmärkt att övertala någon att söka sig ett nytt liv på arbetsmarknaden trots att personen tydligt uttryckt sig föredra självmord. Men det om, och bara om, personen ifråga inte motsätter sig den idén på ideologisk basis. Om jag kan övertala mina medmänniskor om att jag är ideologisk motståndare mot arbetshets borde jag alltså kunna få dem att ge upp.

** Dessutom trodde jag att idén att jag skulle etablera ett liv i Sverige var uppgiven. Att den gavs upp ganska snabbt efter att en del medmänniskor försökte implementera den. Detta som en direkt konsekvens av ett par koppar av kejsarens blomma. Så det exakta syftet med att övertyga mig att delta i det svenska arbetshetssamhället går mig förbi fullständigt — i vems intresse är det?

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: