Gurka #576

Tänker skriva ett inlägg idag. Har varit lite glest på dem sista tiden. Spelar inget jätteroll, vet inte om någon alls tar mig särskilt seriöst vilket som. Har fortfarande den där strängen under tungan avklippt så jag kan peta mig på hakan med den; så jag vet att jag är jag. Men vad hjälper det om ingen vill erkänna det.

Blev lite förvånad över att jag känner som jag gör. Försökte igår på lördagsfirandet öppna upp lite. Nämnde min blogg för min storebror. En lite ledande mening om hur jag skrev mycket ‘trams’ här på bloggen. Han höll med om det var ‘trams’. Hade förstås kännt mig bättre om jag blivit informerad om att vad jag skriver är viktigt och att jag ska fortsätta, så som ett av mina boendestöd gjort förut. Det är tufft för mig att öppna upp kring de här grejjerna, och det blir inte lättare av att jag inte blir trodd. Inte lättare av att mina erfarenheter och känslor inte räknas. Är inte direkt trygg i min identitet och av sådant här sätts det hela i gugning igen.

Som så ofta känner jag att jag inte får det stöd jag behöver, att jag är övergiven.

Kommer förstås fortsätta odla långt hår och studera japanska, och kanske, kanske, en dag, kan jag få min existens erkänd. Eller så får jag inte det, och då får jag se till att upphöra på något tragiskt vis, min plan B.

Hitta någon jag tryggt kan öppna upp för är kanske vad jag behöver bäst just nu. Någon som åtminstone kan vara passivt stöd. Inte någon som bara tror på mig, utan någon som känner till hela historien sedan tidigare, från annat håll. Kommer aldrig kunna blir bra, återställd, om jag inte kan ha en sådan kontakt. Den traumabehandling jag fått har fungerat bra, och kanske ett skäl till varför jag klarade försöka öpnna upp igen. Men när jag möts av motsdånd är det tufft.

Trodde ärligt att min familj, och mina boendestöd, och en hel del andra människor omkring mig var informerade om situationen. Men tydligen inte. Vet att det kanske inte är jättepraktiskt om alla vet detaljerna kring det här, men samtidigt så måste jag kunna hitta någon jag kan prata med. Känner mig väldigt ensam med mina besvär, det är bara jag, och bloggen. Finns ingen som kan vara stöd, som kan fånga upp mig när jag är rädd och orolig. Finns ingen som jag vet har koll på all skit som hänt omkring mig, och som jag vet jag kan prata med.

Sitter ihopkrupen, känner mig ensam, ska försöka sova snart, diatermi imorgon. Gurka!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: