Gurka #563, kanske är jag ingenting

Gurka!

Det finns saker jag inte tycker om med mitt kontinuerliga känslomässiga kaos. Att ha en rörig insida är kanske inte i sig så illa, men vissa saker är jobbiga. Något jag retar mig på är det där med hur jag förhåller mig till mina återkomna minnen och den där japanska biten. Har blivit lite av, eller ganska mycket av, ett närmast stereotypt behov av att söka rötter. Sådär som obalanserat bikulturella gör i tjugoårsåldern. Det retar mig, att jag inte kan känna mig unik och speciell i det, utan fenomenet är väldokumenterat, närmast uttjatat. Retar mig också att jag därmed vet, att om ett par år, kommer denna period i mitt liv vara över, det kommer inte vara en lika stor grej längre. Vill verkligen inte släppa det här, och ser inte fram emot att mitt emotionella engagemang i frågan ska börja tunna ut.

Kanske ska försöka vara glad över det istället. Menar, att reagerar jag enligt denna stereotyp är min japanska sida med största säkerhet på riktigt, och jag kanske egentligen inte ska oroa mig för vanföreställningar. Vet förstås redan att den är på riktigt, men känslan av att den potentiellt inte skulle vara det hänger hela tiden i bakhuvudet. Känslan av att jag kanske ändå inte kan vara prinsessa, att det är för stort; känslan av att allt mitt kämpande, att försöka hålla mig ovan ytan när människor gör mig illa, att hålla ordning på känslorna när dessa minnen rusar tillbaka, är till ingen nytta. Om jag nu ska behöva kämpa så mycket, klänga mig fast vid livet, försvara mig från attackerna, vad ska jag då få för det? Ingenting? Är det vad jag försvarat och kämpat för? Ingenting?

Det här har blivit något av essensen av att vara jag. Har jag det inte mer, har jag ingenting. Det här är vad som är viktigt för mig, vad jag kämpar för, lägger mitt allt på. Kan inte ta att det inte skulle betyda något. Har inte det utrymmet. Skulle kosta för mycket. Förlora allt.

Å andra sidan, omr prinsessa är det kanske lite av mitt ansvar att prioritera dessa frågor. De ska vara viktiga för mig. Kan inte ge upp mina rötter, kan inte vända mig bort när jag ser människor förstöra för mig och den lilla excentriska kultur jag ändå lär vara från. Måste finnas där. Försvara dem, och vad, som borde vara viktigt för mig. Vad skulle jag vara för en om jag inte kunde stå upp för detta? Släppa nazistpacket löst och gömma mig någonstans? Skulle inte det vara egoistiskt, kanske oansvarigt? Eller bara ett tecken på rädsla och oförmåga?

Sitter på min lilla blogg, försöker göra världen till en bättre plats för de som är viktiga för mig. Hade kännt mig mer omtyckt om de kunnat prata med mig. Hade kännt mig mindre osäker om jag kunnat få lite återkoppling på mina utspel. Men vet inte, jag kanske är dömd till detta förvirrade liv, detta kaos, denna rotlöshet, denna osäkerhet kring vad som ska vara viktigt. Kanske är jag ingenting.

Gurka.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: