Försöker reflektera över vad som gick fel

Blir om mitt lilla hov, igen. Tycker jag har gett dem så många chanser, och med helikopterprojektet har de visat att de inte är ett skvatt rädda för att faktiskt prata med mig, de tror alltså inte något alvarligt kommer hända. Så vad de har för skäl att inte prata med mig, vad de har för skäl att undanhålla pengahögen från mig, har jag ingen som helst aning om. Tycker själv det är ett jobbigt ämne att dra upp, tycker generellt det är jobbigt att ta upp saker, säga till om saker, särskilt om jag misstänker det kan vara känsligt. Men kommer man farande med helikopter i centrala Stockholm som skrytprojekt är man inte sådan. Garanterat inte.

Det jag tycker är jobbigt är kanske inte att prata med andra. Utan att ta utrymme, sätta agendan. Brukar låta saker ske på andras vilkor. Skulle jag dra upp detta ämne skulle det bli på mina vilkor, det skulle kännas som jag krävde tid och uppmärksamhet av andra för något som handlar helt och hållet om mig. Som de kanske inte har mycket med att göra, kanske inte är intresserade av. Sådant känner jag mig oerhört obekväm med. Därför jag gärna lyssnar på när andra pratar om sig själva men ogillar att prata om mig. Kanske också därför som mitt lilla hov fått en så skev bild av mig, jag accepterar snabbt någon annans tolkning av mig, låter andra sätta spelreglerna och agerar sedan inom dem.

Bloggen skapade jag i stor utsträckning som ett verktyg för att jag ska kunna ha en plats där jag kan stå i centrum, där allt kan handla om mig. Och det utan att jag känner att jag gör intrång på någon annans utrymme, alla får läsa så mycket eller lite de finner meningsfullt, kräver inte uppmärksamhet.

Vet att min sociala osäkerhet och ovilja att ta plats gett hovet en bild av att jag är introvert. Har sagt emot ett flertal gånger, att det är ett förenklat perspektiv. Men de lyssnar förstås inte, passar inte i deras modell. Förstår över huvud taget inte vad de har för bild av mig, vet bara att den känns främmande för mig.

Vet att hovet vill stötta mig i min väg att bli den jag vill bli. Men jag vågar inte ens definiera vad jag vill med mitt liv. Kämpar för att få vara jag, få vara jag på mitt sätt. Och det är kanske främst min egen ängslighet jag kämpar med. Att leva mitt liv på mitt sätt handlar på så många sätt om att våga ta plats, våga ta för mig, våga prioritera vad som är viktigt för mig. Det klarar inte jag. Istället lever jag ofta efter minsta motståndets lag. Gör förändringar försiktigt och långsamt och är ofta hyperuppmärksam på potentiellt negativa attityder från andra.

Har ändå, trots allt annat, lyckats skapa en liten säker zon här hemma, där jag känner mig trygg. Inte trygg nog att söka min egen väg. Men trygg nog att känna att det inte finns någon annan här att dömma än jag själv.

Under dessa omständigheter känns saker som arbetssökarprojektet oerhört främmande; det var liksom helt löskopplat från mig och vad jag är. Helikopterprojektet känns också minst sagt märkligt. Helikopterprojektet verkar närmast varit ett exempel på en utrymmestagningsfantasi, att få breda ut sig och känna sig viktig, att få vara i centrum i ett projekt som ligger utanför andras handlingsutrymme — alltså precis vad jag känner mig så väldigt obekväm med, fast på en extrem nivå.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: