Ett erkännande av mina brister; om motivation

En sak som gick upp för mig efter jag skrev förra inlägget. Tänkte visserliggen i de banorna redan i mars när mitt lilla försökte få mig att söka jobb. Det verkar som att de behandlar mig avsiktligt illa för att stressa mig till den punkt där jag brister. Inte för att det är något trevligt sätt att behandla människor på, men det finns ingen tradition som säger att man ska vara trevlig mot kungligheter — bara en tradition som säger att huvuden ska rulla om man inte är det. Det kanske kan ses som en detaljskillnad, men en i sammanhanget avgörande sådan; hade traditionen varit att man ska vara trevlig hade de varit det.

Den centrala frågan är hur motiverad jag skulle vara att göra annat än att odla jordgubbar och kompilera gcc jag varit utan att de pressat mig till denna punkt. Nu är jag helt uppenbart motiverad att jaga rätt på folk och sätta fyr på dem. Förändra världen, skydda de svaga, etc. etc. ad inf. Poängen med att vara prinsessa är inte att man ska få göra vad man vill hela tiden, utan att man ska vara bättre, mer kapabel, än andra, och det blir man inte i jordgubbslandet. På något sätt är den traditionen smått sympatisk, avskyr idén att göra människor illa, men utan människor som är motiverade att göra världen till en bättre plats kommer den inte bli en bättre plats. Och vill man att alla människor i en klan ska vara kapabla och motiverade så måste det med nödvändighet finnas något sätt att pressa fram de egenskaperna.

I den meningen ville hovet mig väl. Inte väl i bokstavlig mening, de ville få mig att brista, inte orka mer; och helt utan att jag mådde bättre eller blev lyckligare av det efteråt. Däremot ville de ha en bättre prinsessa. Och det är svårt, oerhört svårt, att motivera det där med att ha kungligheter om man inte får pressa dem till att vara kapabla, intressanta och motiverade människor. Jag menar, jag kommer aldrig kunna acceptera den kristna traditionen om att kungligheter är tillsatta av en självgod gud som bara i allmänhet och omotiverat ser sig som bättre än andra (gudar liksom människor). Kristenheten har på det sättet en tradition av att kasta ut idén att kunna motivera sina positioner.

Som jag har sagt förut så är det faktum att jag är erkännd som prinsessa för mig tillräckligt skäl för att ta emot titeln. Det är en motivation. Om det nu innebär att de som vill ha mig som prinsessa också vill att jag accepterar denna hemska behandling får jag ta det. Det var välmotiverat att pressa mig på det sättet, får acceptera det. Och jag är idag väldigt glad att jag valde att ta avstånd från kristenheten, för hade jag erkännt den hade jag antagligen inte fått vad jag fått idag. Jag tror själv på att om ändamålet är gått, och man har starka skäl att tro att man kommer lyckas, så får man göra människor illa, till och med väldigt illa. Så länge vinsten är större än skadan. Utan den inställningen kan jag svårligen motivera varför jag valde att jaga iväg min hovschef.

Presenterar härmed mina planer för de närmaste dagarna. Idag inväntar jag leverans från Årstiderna, men de har ännu inte dykt upp, brukar komma på förmiddagen. Imorgon är det röd dag så jag gissar på att mitt boendestöd inte dyker upp, uteblir oanmält. På fredag så ska jag på diatermi och på lördag på japanskakurs. Har blivit tjatad på att besöka Östasiatiska Museet så gör möjligen det på fredag eller lördag. Är oerhört skeptisk till att springa på museer och i synnerhet sådana om andra kulturer i samtiden, kan lätt beblanda mig med japansk kultur på nätet och hade jag lite bättre med pengar hade jag kunnat åka till Japan — känns lite som att museer då angränsar till exotifiering. Misstänker bara att mitt lilla hov är inblandat i tjatandet och då blir saken mer komplicerad. Sedan på söndag ska jag på studentfest, det är också systemuppdateringsdag. Nästa vecka har jag nästan ingenting men ska försöka se till att förstärkningsfärga håret, om det inte blir av redan imorgon.

Tänker alltså trots förra inlägget alltså inte ge upp varken Japan eller prinsessandet i första taget. Om vad jag skriver i detta inlägget är lite av ett missförstånd så kanske jag gör det. Min app på telefonen hävdar nu att jag känner igen 375 kanjisar så jag kanske har nått en punkt där även om jag bestämde mig att ge upp prinsessandet så skulle jag ha skäl att hålla kvar en relation till Japan.

Gurka.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: