En självständighetsförklaring

Hade natten till idag lite svårt att sova. Tror det handlade om att jag kört bort en viss hovschef. Vill tro det bästa om människor och har försökt övertyga mig om att jag faktiskt har rätt att försvara mig om någon gör mig illa, det har fungerat sådär. Vet att när man är mitt uppe i något, mitt uppe i att någon behandlar en illa, så har man automatiskt en tendens att underskatta precis hur illa man blir behandlad. Övertalade mig själv om att jag kommer att ångra det stort senare om jag inte går till angrepp fullt ut.

Läste igår en liten berättelse som kallades ”Spot the Question”, går säkert att googla på. Den handlade om att fråga sig vad den som gör en illa faktiskt gör, hitta det avgörande momentet när gränsen för vad som rimligen kan ses som social otymplighet överträds, identifiera när någon aktivt och medvetet gör en illa. Och sedan erkänna för sig själv att det finns människor som är så hemska att de faktiskt är beredda att gör så.

Jag har levt med en sådan vidrig varelse förföljandes mig i femton år. Som aldrig träffat mig men ändå försökt intala mig om sina goda avsikter. En manipulativ varelse, ett samhällets bottenslam, ett kryp.

Vi ska komma ihåg att denna varelse, medveten om att jag mycket väl kunde ha ett svårhanterligt trauma bakom mig, försökte blanda in mig i mormontjejsgrejen. Komma ihåg att denna varelse aktivt bidrog till nollningen på KTH, vad jag riskerat om jag inte dragit mig undan vill jag inte föreställa mig. Det är helt utan tvivel att denna varelse inte ville mig något väl, utan medvetet och avsiktligt gjorde mig illa. Frågan är hur långt denna var beredd att gå, antagligen hur långt som helst.

Om det var rätt och riktigt att avrätta min biologiska släkt så är det likaså rätt och riktigt att ta livet av denna varelse. Med i princip samma motivation. Mitt tafatta mordhot är inget jag ångrar, möjligen att jag inte uttryckte mig långt grövre.

Nu känner jag mig illa till mods och kommer antagligen ha svårt att sova i framtiden också; men denna gång av ett annat skäl, jag är rädd, rädd för vad denna varelse förberett för mig, helvetet som väntar bakom varje krök.

Om det är den här skiten är en del av att vara prinsessa, att vara en del av den japanska aristokratin, väljer jag härmed att avsäga mig samtliga titlar och alla kontakt med de som frivilligt beblandar sig med saken. Och jag lovar hederligt och innerligt att jag resten av mitt liv ska göra allt som står i min makt för att se till att ni alla är döda, för alltid; må detta helvete aldrig mer se dagens ljus.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: