En parallell, mellan ett spel och ett liv

Dök upp en tweet i mitt flöde idag. En länk av en Eevee. Retweetade. Leder till hens recension av spelet Braid. Har utvecklat en stark känsla av att jag lyckats få mitt lilla hov att omvända sig totalt, att senaste veckans inlägg nått fram och ledningen lagt benen på ryggen; av det skälet ska jag försöka sluta tjata på dem, se vad som förändras istället. I Braids slutscen jagar huvudfiluren Tim en prinsessa genom hennes slott, men Tim har fått kausaliteten om bakfoten. Förstår inte att han jagar, föreställer sig att de flyr tillsammans, tror att prinsessans agerande, med att kasta distraktioner, är ett försök att hjälpa Tim.

Känner lite att det blir en snygg metafor för mitt förhållande till hovet. Hovet föreställer sig att de springer i förväg, ordnar lite i förväg innan jag anländer för att det ska gå enklare för mig. Tror att mina inlägg till dem här på bloggen handlar om att hjälpa dem. Mitt perspektiv är lite annorlunda. Upplever att jag blir jagad, och mina inlägg är distraktioner, försök att vandalisera deras arbete; se till att minimera omfattningen på skadan de orsakar. För när de ordnar i förväg bestämmer de hur jag ska agera, sätter upp en scen som förutsätter att jag gör just så, och jag tvingas in i den mallen. Och när jag sedan anpassat mig, följer deras idé, så föreställer de sig att de har hjälpt mig, ser inte att de kontrollerar mig.

Numera sitter jag i den märkliga situationen att jag inte litar på mitt eget agerande. Litar inte på att det är mitt, att det är mina beslut och mitt perspektiv som ligger till grund för dem. Detta gör att hela verkligheten känns surrealistisk. Vet inte om människor gör som de gör, om saker är som de är, för att det är så det alltid är, eller för att hovet försöker kontrollera mig. Så jag är alltid uppmärksam, alltid på spänn, och litar inte på någon eller något, inte ens mig själv. Jag avkodar subtila signaler i min vardag, ser de som tecken på att hovet varit och kommit på idéer igen.

Som jag sagt förut, hade jag kunnat prata med dem och vi kommit överrens vad jag vill ha ut av det jag gör hade det inte varit något problem att de skapat en bubbla. Att de i förväg sett till att förenkla lite. Men nu uppstår problemet att jag inte litar på verkligheten för att jag inte ordentligt kan särskilja den från bubblan. Och alltid för mycket energi, och mental stabilitet, äts upp av denna osäkerhet.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: