Mer om min motivation att studera japanska

Mina japanskastuider går ganska bra. Går dem som en form av exponeringsbehandling, det är lite av en surrealistisk känsla att flytta in det japanska och prinsessandet i mitt liv; försöker hitta en takt som är lagom, där det blir en naturlig del av mitt liv utan att det är ångestframkallande på vägen. Mitt lilla hov har i omgångar försökt hjälpa till men har varit lite klumpiga och antagligen gjort mer skada än nytta. Det var en lite surrealistisk känsla att få leva som tjej i början också, något som blev väldigt lyckat och satte fart på minnenas återkomst; hoppas kunna upprepa samma effekt genom att studera japanska.

Kommer inte frivilligt ge mig på att studera de historier som en gång orsakade traumat, inte än; av ganska naturliga skäl. Känner att det här med att dansa runt problemet är ett ganska effektivt sätt att behandla det på. Försöker hålla sexism och diverse kvinnofientliga tropes utanför mitt liv tills vidare, liksom destruktiva sätt att behandla barn på. De bitarna är vad jag är känsligast för, och jag känner också att de inte behöver bli en del av mitt liv igen. Sex närmar jag mig från ett ganska akademiskt håll, både för att slippa stirra-in-i-kameran bilder och för att undvika reproduktion av destruktiva normer.

Känns lite speciellt när jag märker att hovet försöker hjälpa till och i samband med det i praktiken både överprövar mina beslut och utsätter mig för onödiga risker. De har ingen bra feedbackmekanism de kan använda vilket gör att dessa risker är svåra att undvika. Har ibland en känsla av att hovet har en väldigt förenklad bild av vad som motiverar mig att göra som jag gör.

Japanskastudierna är förstås inte bara exponeringsbehandling, gör sällan något med bara ett skäl, tror att jag kommer ha konkret nytta av att kunna japanska, och det är min lite speciella bakgrund som gör att jag tror det. Samma sak med prinsessandet, att erkänna det är inte bara en fråga om exponeringsbehandling, menar ärligt att prinsessandet är något jag är beredd att kämpa för i sig.

Den del av exponeringsbehandlingen jag behöver konkret hjälp av mitt lilla hov från är pengabibban. Blir jag väldigt mycket rikare är det i sig ett bevis för min prinsessiga bakgrund utan att vi för den sakens skull behöver utsätta mig för de bitar jag har mer direkta problem med. Så jag måste be hovet å det starkaste att respektera att de inte kan dra upp massa skit som de berättade för mig som yngre och som då gjorde att jag traumatiserades; att de inte kan pladdra prinsessfientliga idéer och koncept jag då möttes av när jag är omkring. Måste kunna kräva att hovet analyserar först, frågar sig om grejen de vill exponera mig för är en reproduktion av en kvinnofientlig trope, och om det är det väljer något annat. Visst, det skulle kanske gå att ge sig på mina besvär från det hållet, själv tycker jag att det är viktigare att jag kan få min hög med pengar, prata med min japanska släktingar och kanske till och med förstå japanska; än vad jag nu ska med förmågan att tolerera kvinnofientliga tropes till. Att ge sig på besvären från det hållet kanske skulle gå, men jag känner att det är ett onödigt risktagande och jag kommer antagligen få mycket av det på köpet genom att ge mig på besvären från ett annat håll först.

Känns lite som att hovet inte riktigt tänkt färdigt. Ett återkommande problem kanske. Verkar som att de är på det klara med jag inte är trollet och de får städa upp de problem och förluster de orsakat; jag får tacka för att de såg till att komma till insikt.

Byter ämne lite. När jag kom hem från japanskakursen i lördags märkte jag hur mitt vardagsrum stank rök. Luktade utanför på båda sidor men får konstatera att det sitter i väggarna i min lägenhet. När luften står still och solen ligger på läcker det ut. Har satt igen ventilationen för att slippa få in röklukt utifrån men filuren som bodde här innan var storrökare och brukade tydligen röka i balkongdörren. Trist.

Fick hem två brev, båda med dåliga nyheter, idag. Det ena från SL:s Färdtjänstverksamhet, vilket kändes mysko, men det är en faktura för egenavgist från när jag åkte in akut. Kan inte reglerna för det där och vet ärligt inte om jag bör säga ifrån och i så fall på vilken basis, kanske ska slå upp. Det andra brevet var från Telia om att de höjer avgiften på bredbandet, gissar på att de är nyligen färdiga med löneförhandlignar så att de höjer från mitt av juni är kanske inget konstigt, mindre kul för mig bara.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: