Mer raljerande, om att vara kapabel att ha fel

Har en känsla av att jag under påskhelgen lyckades riva upp mitt lilla hovs föreställningar om mig igen. Verkar hända ganska ofta. Det är det där speciella vakuumet jag lägger märke till, det blir så uppenbart att något de förväntade sig blev väldigt långt ifrån vad de tänkt sig. Vet inte vad det är den här gången, kanske att de färdigställt en utredning om huruvida jag var det där nättrollet; eller kanske mitt lilla påpekande att jag kanske inte är sådär väldigt introvert gjort att de har tvingats omvärdera allt jag någonsin sagt och uttryckt (skulle allltså kunnat säga saker utan att mena det bokstavligt, skulle rent av kunnat säga saker för att jag kännt att det passade utan att nödvändigtvis mena mycket alls med det). Kanske gjorde de något personlighetstest i lördags som satte deras föreställningar om mig på ända.

Jag har bara varit jag, och jag vet inte alltid vad de gör, men jag märker att det inte går något vidare.

Bland det mest frustrerande har varit deras vana att blåsa upp saker jag uttryckt någon enstaka gång till enorma proportioner. Som deras Koreaprojekt, eller när de skickade folk att bevaka Stockholms krogvärld, eller deras projekt gällande engelska ordet för preventivmedel. Jag säger en sak en gång, och det är skäl nog för jätteprojekt. Visst, det har att göra med att de tyckt att jag var superintrovert, och därmed föreställde sig att vad jag sade alltid var tämligen noga genomtänkt; de hade fel, väldigt fel. Har försökt påpeka detta misstag ganska mycket, tror jag lyckades i mitt inlägg i söndags, vet inte om jag kyckats tidigare.

Ett stort problem är hur passiviserande deras felbedömningar kommit att vara. Att när jag faktiskt försöker göra något går de in och planerar en massa och förstör hela grejen; jag kan inte ge mig in på något eget projekt helt enkelt för att jag vet att de kommer gå imellan och förstöra för mig. Letar jag pojkvän försöker de ordna fram en nazist med stora förväntningar jag varken kan eller vill leva upp till, samtidigt som de skrämmer iväg alla mer realistiska kandidater. Försöker jag studera är det smällare, öl och allmänt trams jag får i ansiktet. Ber jag de lägga av får jag ett yxskaft till svar. Nu ska jag försöka studera japanska, och jag är rädd för att de inte ska ha bättrat sig ett skvatt, bara satt sig och fantiserat ihop nya stolligheter.

Jag lever tämligen isolerat, och jag har alltid haft det ganska jobbigt, och jag greppar mer och mer att det kanske inte är en slump; det kanske inte är så att jag har haft otur gång på gång på gång. Antagligen har jag en massa människor omkring mig som genom klumpighet och inkompetens aktivt förstör för mig, tyvärr ser jag inte ett slut på det. De har lyckats göra mig beroende av dem; skulle jag säga att nej, nu får det vara, lämna mig ifred, skulle jag springa in i värld jag inte kan något om, världen utanför den bubbla jag lever i, den bubbla de satt mig i. Vad jag kan se, är det bästa, om inte det enda, jag kan göra, att kräva bättring. Och varför skulle jag ge upp pengabibban och mina fina titlar vilket som, det är inte de sakerna som gjort att mitt lilla hov är och har varit fullstäningt inkompetenta, det är deras egna oförmåga att inse att de är kapabla att ha fel.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: