Lite om min samhällssyn (och uttorkning)

När jag var hos mormor igår sade hon något om att pappa tycker jag ser smal ut och oroade sig för om jag åt ordentligt. Jag äter ordentligt, men dricker inte ordentligt. Verkar vara ganska uttorkad, när jag pinkar luktar det starkt och urinet är brunt och inte helt transparent. Dricker nu, kvart i midnatt, dagens andra kopp te, de är fyra deciliter styck, borde egentligen dricka drygt dubbelt så mycket. Nu är det bara en vanefråga, direkt efter operationen fick jag ont när jag pinkade, så på något sätt verkar det ha fått mig att dricka mindre.

Vet att jag lever kanske i den bästa tid någonsin. Känner ändå, att kan jag inte vara prinsessa så kommer jag inte behålla mig vid liv. Det är inte värt det. Vill inte stödja ett samhälle där arbetstvång är frihet, inte ens indirekt genom min existens, vill inte stödja ett samhälle där övervakning är trygghet. Om referenserna ursäktas, har åtminstone läst halva boken. Likheterna är slående på vissa punkter, det fascinerande är att denna människosyn verkar ursäktas av många, men det är sällan någon faktiskt delar den.

Men samhällets mening är inte att maximera skatteintäkterna. Tillväxtismen är en märklig ideologi, där människorna plötsligt anses vara tillför att tjäna staten snarare än tvärtom. Även om problemen verkar vara ganska internationella har Sverige väldigt starkt anammat tillväxtism, med världens näst högsta skattesatser i kombination med jämförelsevis dåligt fungerande offentliga institutioner. Höga skatter kanske kan vara nödvändigt, men jag ser inte att Sverige skulle vara uppenbart annorlunda än andra länder vad gäller vilka kvalitetskrav vi kan ställa på offentliga instituioner.

Tror alltså, att lite det jag säger, är att jag avskriver mig medlemskap i detta samhälle. Fortsätter bojkotta arbetslinjen. Vill se ett samhälle där människor respekteras, oavsett vilka vi är, och oavsett vad vi har för förutsättningar. Arbetstvång är inte respektfullt, inte övervakning heller. Vill inte leva i ett samhälle där avvikare assimileras, tänker inte acceptera arbetslinjen, än mindre arbetsmarknadens nycker och vilja att betrakta människor som utbytbara; det är den utbytbarhetstanken som ursäktar detta assimilationstvång, vi ska alla bli likadana så att arbetsmarknaden lättare kan köra över oss. Det ger kanske mer skatteintäkter, mer tillväxt, men det tvingar oss att ge upp oss själva i jakten på likformighet. Och detta är inte respektfullt.

Vet inte om mitt hov varit inblandat i skapandet av detta. Skulle inte förvåna mig, de verkar tycka sig kunna forma världen. Vet inte vad jag tycker att vara regerande prinsessa över världsalltet. Är det respektfullt mot alla de andra? Vill bara få vara jag, och bli respekterad för det, och i den biten ingår det att vara lite prinsessa, det är en liten excentrisk kultur som följt med mig genom livet, och det är inte en del av mig jag är beredd att ge upp. Förstår inte varför jag skulle acceptera att assimileras till klonsamhället.

Att säga att samhället ser ut som det gör för att det maximerar välståndet för alla skulle också vara direkt felaktigt. Klimatförändringar, ekonomiska storkriser, problemen kanske inte alltid varit triviala att förutspå, men de är orsakade av människor. Internationellt minskar de ekonomiska klyftorna, fattiga länder blir rikare, rika blir fattigare; det är en nödvändig utveckling, västvärlden har allt för länge tagit för sig på andras bekostnad. Men idag tar tillväxtismen för sig på mänsklighetens bekostnad. Det blir viktigare att maximera skatteintäkterna än att skapa en värld där människor tas hänsyn till. Vad gäller ökade klyftor i den rika världen är min uppfattning den att det spelar ingen roll hur rika de rikaste är, att rikedomar och social status går i arv ser jag rent av som riktigt (för att gynna långsiktiga investeringar och sparande), däremot så är det ett samhällets ansvar att se till att alla har så att de klarar sig, ovillkorat, som inte erkänns.

Och om alla skulle veta att livet kommer fungera ändå, kan de också se till att engagera sig i saker som faktiskt är viktiga, snarare än telefonförsäljning. Vi har en arbetsmarknad som fördelar värdefulla mänskliga resurser till tveksamma affärverksamheter, bara för att kunna ta ut skatt så många gånger som möjligt. Detta samtidigt som världen genomgår kris efter kris. Arbetsmarknaden som vi har idag klarar inte av att fördela arbete på ett produktivt sätt. Själv tror jag att människor själva är bättre på att bedömma vad de kan göra för insatser än vad arbetsmarknaden är.

Annonser

2 responses to “Lite om min samhällssyn (och uttorkning)

  1. Pingback: Min döende citrusplanta … | En galen.

  2. Pingback: Gurka #866 | En galen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: