Att systematiskt missförstå

Så får jag för mig att skriva, är egentligen mycket nöjd med förra inlägget. Sammanfattar mina problem på ett bra sätt. Kanske särskilt hovets förmåga att underskatta problemens omfattning. Jar är på många sätt ömtålig, självklart är en som människa ömtålig gentomot någon en är helt beroende av; att jag har en historia av trauman gör saken än värre. Är medveten att uppdrag där små felsteg kan orsaka väldig skada är svåra, det är ett skäl till varför jag nojat så väldigt över att riva upp allt; är det kanske orealistiskt att tro att det här projektet alls är möjligt?

Fått en känsla av att de tror sig veta saker om mig, saker de i själva verket inte har någon aning om. Inte så mycket att de gissar, utan att de gjort mer eller mindre slarviga undersökningar om min personlighet, och att dessa slagit fel. Misstänker att de placerat mig på skalor som alls inte är relevanta för mig som person. Ta skalan mellan introvertism och extravertism, i och min rädsla för andra, särskilt okända människor, kan jag inte enkelt placeras på den. Har ett stort behov både av att existera i ett socialt sammanhang, och att bli lämnad ifred; men inget av det kommer särskilt naturligt heller, har en hög tröskel både till sociala aktiviteter (som är skrämmande) och till enskilda aktiviteter (som är tråkiga). Dessa känslor till olika aktiviteter gör att jag väljer bort dem, ofta utan att ens reflektera över att jag gör det. Resultatet, att jag gör ingetdera, leder till ströaktiviteter; blir en fråga om att fylla upp här och nu med något.

Mitt bloggande blir lite av en enkelriktad social aktivitet. Pratar med ingen, eller med alla. Men får kanske inte riktigt respons. Nu verkar hovet ha helgmöte också. De brukar vilja peta till mig lite articklar och sådant annars; jag märker det även om jag inte alltid kan specifiera vilka. Kan vara så att det bara är jag som har ett desperat behov av känna att jag finns i ett socialt sammanhang och därför får för mig att de är inblandade; men vill inte tro det, vill tro att det är en tanke bakom det. Tycker att det känns särskilt tydligt när de tillfälligt slutar med det jobbet, när de har ett större möte till exempel, uppstår ett jobbigt vakuum. Sitter och laddar om statistiksidan för att se om jag får någon kontakt alls, oftast inte.

Får se om de faktiskt lyckas ta och prata med mig. Inte ta upp förenklade skalor. De generaliseringarna försöker ta reda på människors känslor till vissa fenomen i stort och därigenom hur en kommer agera i fröhållande till dem. Men de blir förenklade om en har mer blandade känslor, eller om det finns andra känslokomplex som stör försöken att mäta. Vad jag säger om mig kanske ofta är förenklat, men samtidigt, utan att lyssna på mig, går det heller inte veta något om mig. Och att ha ett möte utan mig, om hur jag fungerar, och vad som är bäst för mig, bästa lösningen på dessa problem, är kanske, på många sätt, att missförstå problematiken. Jag må skriva på bloggen, men utan återkoppling, leder inte heller det till mycket.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: