Vad det var jag var missnöjd med.

Det känns som att det där hemska vakuumet gått över nu. Tillbaka i verkligheten. Mötet är över. Verkar ha fått till en del dramatiska förändringar. Väldigt dramatiska förändringar. Förhoppningsvis kommer vi få det att fungera den här gången, är inte helt övertygad.

Har skrivit förut, för ganska länge sedan nu, att jag litade på hovet som jag litar på mig själv. Det var sant, det var ett misstag. Trodde att de hade förmåga att ta rätt beslut även när jag inte hade förmåga att göra så. Jag hade fel. Det känns hemskt att säga till de som arbetat för mig i femton år att de gjort allt fel. Sitter och ältar mitt utbrott. Samtidigt vet jag inte vad annat jag kunnat göra.

De hade väsentligen två uppdrag; det ena att stå för min personliga säkerhet, det andra att förvalta mina tillgångar. De bestämde sig också för att skänka massa pengar till forskning och välgörenhet, förstår inte riktigt varför, men det är inget jag är sur över. Dessa bitar är jag helt oki med, de har skött dessa jobb rimligt väl och jag är nöjd. En del problem förstås, som att sätta in säkerhetsprojekt när det inte varit relevant baserat på dramatiska felbedömningar av mina intentioner. Att ordna med säkerhet på platser jag inte tänker besöka alltså. Ett annat problem var det att de tyckte att jag inte skulle märka av dem, förstår inte det, men det kanske underlättade arbetet; vad jag inte märker kanske andra heller inte märker. Sedan att finansiera kristna välgörenhetsorganisationer kanske kan betraktas som direkt olämpligt med tanke på att just kristen mission är i mina ögon en oerhört destruktiv kraft.

Vad jag är sur över kanske är mer övertolkningar över saker jag sagt, men inte nödvändigtvis menat. Att de försökt styra världen, och det baserat på saker de kunnat, med lite fantasi, tolka in i vad jag sagt. Att de gång på gång velat ordna ett liv åt mig som jag inte varit det minsta intresserad och kastat pengar på sådant. Att de utsatt mig för sina experiment som mest bara varit psykiskt nedbrytande. Om det nu var så viktigt att utöver uppdraget göra allt det här, kanske det varit lämpligt att ta reda på vem de arbetade för, det kanske varit lämpligt att ta reda på vad som var viktigt för mig. Vet inte om de projicerade sina egna ideal på mig, eller om det bara var en massa förvirrat trams och övertolkningar. Vilket som har det varit fruktansvärt nedbrytande. Vilket som var det utanför deras uppdrag, och jag är oerhört missnöjd med det,

Idag har jag accepterat att de skapar en bubbla, skapar ett liv åt mig. Det var inget jag sökte av dem under min uppväxt, då visste jag inte ens att de fanns. Däremot så förutsätter detta att de förstår vem de arbetar för. De har nu uppdraget att ta reda på vad jag är för någon, att läsa bloggen är ett bra steg på vägen, kanske särskilt de senaste dagarnas inlägg. Har svårt att se hur de ska lösa det här utan att prata med mig, och i det pratandet vara tydliga med vad de gör och varför. Frågor apropå ingenting kommer jag även i fortsättningen svara på baserat i vilken kontext de ställs, och om den kontexten inte var menad kommer heller inte svaret bli det önskade*. Om det nu verkar omöjligt att hålla djupintervjuver med mig angående allt som är viktigt gällande bubbelskapandet, skulle jag vilja säga att det är bättre med att vänta med det hela; det är lämpligt att se detta som ett rationellt beslut snarare än som att ge upp.

* Jag svarar normalt inte genomtänkt på frågor, i synnerhet inte plötsliga frågor. Ibland kanske det går att tolka min känsloreaktion, men samtidigt skulle jag säga att det inte går att säga så mycket utifrån en initial känsla heller. Ganska ofta krävs det ett självförtroende som jag inte har att svara ärligt på en fråga, svarar hellre efter hur jag upplever saker ”ska vara” eller efter vad jag tror jag förväntas svara. Kan ha ganska avancerade sociala skäl till att säga som jag gör, som ett behov av att plocka ned drömmar till en mer realistisk nivå, förespråka något för att det känns vardagligt, normalt, eller billigt. Det handlar lite om hur jag vill framställa mig själv, men kanske mer för att det är jobbigt att prata om höga drömmar när jag vet att det inte är i den världen en förtidspensionerad autist lever i. Och i de kontexter jag vanligen existerar är jag en förtidspensionerad autist.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: