Känner mig sviken, och en fråga om förlåtelse

Det blir ett inlägg till. De tankar jag haft idag har varit minst sagt omtumlande. Kom att tänka på mina japanska släktingar igen, både de biologiska och de adopterade. Känner lite att jag svikit dem, känner lite att mitt lilla hov har svikit dem genom att hålla mig isolerad från dem. Sitter och gråter över att jag inte kunnat finnas med för dem som är viktiga för mig. Gråter över att mitt självcentrerade lilla hov tyckte det var viktigare att gå sina egna ärenden, leva upp till sina egna fantasier, än att faktiskt bry sig om mig. Allt det de tagit ifrån mig, det liv jag kunnat haft. Istället ska jag vara en förtidspensionär med elva tusen i månaden, isolerad från allt som är viktigt för mig, de ska hetsa mig till löneslaveri, de ska vara självgoda över att sitta på mina tillgångar. Jag gråter, känner mig sviken, känner att de svikit allt som är viktigt för mig.

Hur kunde de, någonsin, acceptera att jag skulle vara isolerad från mina släktingar? Förstår inte, verkligen inte. Vill inte förstå. Känner mig bara sviken. Hur kunde de acceptera att jag skulle leva hela mitt liv Sverige, att jag inte ens skulle lära mig japanska? Förstår inte. Vill inte förstå. Känner mig sviken. Gråter.

Undrar om de någonsin kan gottgjöra saken. Eller kommer jag få ett nytt hov istället, nya människor, lite sans. Ingen mer självgodhet, människor som faktiskt bryr sig om mig, som kan se vad som är viktigt. Det är inte bara mig de sviker. De sviker människor som är viktiga för mig också.

Hur kunde det bli såhär, vad var det som hände, vad var det som gick fel? Varför vill de så gärna tro att jag är någon självcentrerad egoist? Varför ska de hylla isolerandet? Lyckades till och med bli upplystförklarad, på basis av att jag isolerade mig. Ett isolerande som om det inte vore för att jag mådde dåligt, inte kunde hjälpa det, varit direkt vidrigt. Men det skulle hyllas. Förstår inte varför, vill inte förstå.

Är det kanske det som gör att de inte verkar vilja bättra sig? De är självgoda och bryr sig inte om mig? Bryr sig inte om vad jag tycker är viktigt? Drar igång projekt som de löst kan koppla till något jag sagt eller skrivit någon gång för att det är enkare och roligare? Hyllar sin prinsessa inte för vad jag gjort, utan för att kunna låtsas att deras idéer är mina? Har jag inte skrivit gång på gång på gång att jag känner mig osedd, ignorerad? Är det kul det här, tycker mitt lilla hov det? Är det kul att jag ska känna mig sviken, överkörd, för att hovet ska få leka med mina tillgångar? Var det här vad hovet ville?

Jag hatar inte mitt hov, känner mig bara sviken. Väldigt sviken. Känner att jag inte kommer åt dem, att vad jag än säger fortsätter de med sitt självgoda trams. Men sveket behöver inte vara för att de inte bryr sig, det kan vara av inkompetens, och då ger jag dem det, då tänker jag inte vara så negativ till dem annat än att ansvariga bör bytas ut snarast.

Vill avsluta med att be om förlåtelse till mina japanska släcktingar, till de som är viktiga för mig, för att jag hållit mig isolerad, för att jag aldrig funnits där. Det tär i mig. Denna isolation. Det var aldrig så att jag inte brydde mig, men har inte haft den möjlighet jag hade velat att vara viktig för er alla.

Och mitt självgoda hov ger sjutton i att ta på sig äran för min vilja att be om förlåtelse. Hovet har inte gjort ett skit för att underlätta det här, eller något annat för mig.

Annonser

One response to “Känner mig sviken, och en fråga om förlåtelse

  1. Pingback: Kanske ett litet steg till i rätt riktning? Antagligen inte … | En galen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: