Inlägg #2²×107

Det här kanske blir det sista inlägget för dagen, känner att det blivit många idag.

Mitt lilla hov verkar sitta på möta, ett utdraget sådant. De lär väl bli klara nästa månad eller så. Har bett dem om att faktiskt göra just det de gör nu upprepade gånger, men de verkar alltid ha missat min poäng. Får se när mötandet är klart om de faktiskt kommit fram till något, eller om problemen kvarstår.

Som när de missförstod mig när jag sade att de inte skulle göra något som inte var i mitt intresse, och de tolkade det inte som att jag inte ville att de skulle lägga resurser på projekt dömda att misslyckas för att de inte tagit reda på vad jag var för någon. Istället tolkade de det som att alla mina tillgångar bara fick användas till projekt med mig i centrum. Den felaktiga idén om vem jag var gav de inte upp. Det var just projekten med mig i centrum som utgjorde problemet, och det på grund av den där felaktiga föreställningen. Vad gäller andra utgiftsposter som handlar om att bringa välstånd till andra än jag, där har jag en bild av att det fungerar. De får dra igång projekt för välståndet till människor omkring mig. Men projekt inriktade på mig måste faktiskt baseras på en verklighetsförankrad bild av mig.

Det där missförståndet var oerhört frustrerande för mig. Och jag trodde faktiskt ärligt att de fått en rimligt riktig bild av mig när de förstått att jag haft minnesproblemen, och när de förstått att jag var trans. Men inte. Så nu verkar det som vi börjat om från början.

Och nu känner jag mig sådär stressad äver dem igen. Tyckte det börjat fungera rimligt bra. Och så detta. Nytt möte, nya risker för fel. Vad ska de övertolka den här gången, vad tänker de glömma bort? Tänker de faktiskt försöka blanda in mig i utredningen den här gången, eller blir det bara pappersarbete och diskussion mellan andra? I och med att de får så fel varje gång misstänker jag nästan att det finns ett uppenbart fel någonstans, en elefant i diskussionsrummet, som jag skulle kunna se på en gång; som skulle få mig att opponera mig varje gång de tog upp. Men nu är jag inte med i diskussionerna och då finns risken för detta problem. Skulle annars vara lite kul att stå i dörröppningen och succesivt, allteftersom de hade mer och mer fel, skrynkla ihop ansiktet mer och mer, sådär som jag gärna gör.

Tror idag inte det finns någon risk för att en chockvåg av återkommande minnen får mig att krypa ihop och glömma hela min historia längre. Tror inte jag skulle må det minsta dåligt av att sitta och diskutera min bakgrund, min prinsessighet, eller annat personligt som tidigare varit för känsligt. Faktiskt inte. Tror tvärtom det skulle innebära ett stort stöd att få babbla på om det.

Vad gäller mötet, om det nu ska göras en bedömning om vad jag är för en filur, finns det en massa saker som måste med. Kan själv kanske inte helt enkelt gå igenom mina persdonlighetsdrag, mina attityder kanske är lättare. Hoppas att alla känner till mina attityder i frågor som samhällsstrukturer och diskriminering, kommer att sitta med skrynkligt ansikte, uttrycka en markerad tystnad, om något nedsättande mot någon grupp alls uttrycks i min närhet. Min negativa attityd gäller även enskilda ord och begrepp som kan tolkas nedsättande, inte bara tanken bakom användat av dem. Andra attityder är som den om arbetsmarknaden, och jag förspråkar lika rättigheter, det är inte utan grund jag stödjer medborgarlön. Och jag är som sagt beredd att skaffa förvärvsinkomst (men aldrig tjäna pengar, jag tjänar inte, ingen alls, inget alls), men är inte beredd att göra mig beroende av en.

Så det hänger ihop, nästan.

Missas mitt patos för lika rättigheter och jag ska behöva stå ut med människor som tycker det är oki att uttrycka sig föraktfullt om folk baserat på vilka stämplar de sätter på dem kommer jag inte trivas. Gäller alltså inte bara kvinnohat (att uttyrcka en förminskande syn på kvinnor är något en inte gör i min närhet), utan även hat mot till exempel kristna, och då hatar jag kristendomen själv. Vill inte se några försök att tumma på detta; visa respekt för medmänniskor även när de inte är med, hur förkastliga deras idéer och attityder än må vara.

Så hoppas jag nu att jag är överrens med mitt lilla hov, att de präntar in det här där det hör hemma. Det är viktigt för mig.

Min attityd till programmering är och förblir den att det kanske inte är svårt, men det är alltigenom supertråkigt. Och nej, jag tycker inte det är kul att prata om det heller, men jag har ett par bröder som tycker det. Vad gäller spel, så tycker jag det är oki tidsfördriv, ibland, någon gång i månaden eller så, en och annan sak att vara entusiastisk över finns och då kan jag sitta timmar om dagen. Om jag hade haft annat att göra hade jag nog gjort det döremot. Vad gäller att titta på anime, tyvärr, där med, som med spel, den mesta av tiden, helst inte, var ett bra tidsfördriv de jobbigare perioderna i mitt liv, men det ger mig inte mycket längre och det är svårt att hitta något som är roligt att titta på. Och med detta stycke har jag i princip sågat idén att jag är nörd. Tyvärr, hade gärna behållt den identiteten, men det är svårt om nördar gör så tråkiga saker.

Vad jag tycker om att göra har jag svårt att avgöra. Har inte provat så mycket. Så jag är väldigt riktningslös i det avseendet. Nu blir det några veckor när jag ska försöka läka och bygga upp vad jag tappade under operationen. Fick enorm träningsverk efter promenaden till och från mina föräldrar i lördags. När jag är återställd ska vi se om jag lyckas komma in på en japanskakurs. Men försöker lite ta ett steg i taget fortfarande. Misstänker lite att jag är onödigt social och aldrig igen kommer tycka enskilda aktiviteter känns särskilt engagerande, det är lite opraktiskt men ska kunna få det att gå.

Får se om jag har med hovet så här långt. Om de kan få in i systemet att jag alltså inte kommer acceptera beroende av en arbetsköpare, kommer inte acceptera att umgås med människor som uttrycker sig nedsättande vare sig om mig eller andra, och behöver känna att jag finns i ett socialt sammanhang där jag är omtyckt. Mycket grundläggande personliga egenskaper här.

Har förstått från någon gång i barndomen där de fick mig att se på en film och diskutera efteråt, att det där med att se ned på arbetsmarknaden är en attityd de kan komma att vilja förändra, förstår inte riktigt varför, men ändå; jag är inte oföränderlig, men jag förstår inte varför det är så väldigt viktigt att idealisera löneslaveri. Får se vad de tänker göra. Det kan hända att jag blir väldigt surig om de försöker övertyga mig om att lönearbete är ett fenomen jag ska acceptera, jag kommer känna att jag får min värdighet ifråntagen mig om de försöker få mig att bli beroende av arbetsmarknaden. Hur kan de ens se på mig så? Som en såndär?!

Nu har jag nog också lyckats förklara varifrån min bloggspurt kom. De försökte få mig att söka arbete. Jag känner att deras bild av mig är nedsättande. Tror de att verkligen jag är en sådandär? Som accepterar den behandlingen? Lönearbete?! Och jag skriver, skriver av mig, uttrycker mina känslor kring saken. Positionerna förändras, och där är vi nu.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: