Lite mer om det där med studieplaner

Tänkt mer på det där med de planerna jag diskuterade igår, särskilt studieplanerna. De planerna byggde på att jag skulle behöva klara mig på egen hand, känner att jag behöver en sådan plan, kan inte riktigt räkna med att bli uppfångad och inledd på en mer trivsam väg*. Men om jag nu absolut måste beblanda mig med arbetsmarknaden är det mångfalt bättre om jag kan klara mig på ett deltidsarbete utan fysiskt ansträngande element, gärna ett som till större delen kan göras hemifrån. Närmast en förutsättning är fria arbetstider. Om jag ska kunna ställa denna typ av krav på en arbetsköpare så krävs det utbildning, ekonomiskt meningsfull utbildning.

Tänkt vidare och kan konstatera att i och med att jag ändå inte skulle klara att gå upp tidigt dagligen, krångla med trafik, och allt annat som ingår i vad som förväntas även av en student, kan jag knappast studera på plats på en högskola vilket som. Skulle behöva en distansutbildning. Har också blivit informerad om vid något tidigare tillfälle om att mitt undvikande av ögonkontakt syns, och att detta är något opraktiskt. Och detta var när jag skulle plugga sist, -07, har skäl att tro att det är mångfalt mer opraktiskt idag; mitt utseende och kroppskpråk idag bjuder in till spekulationer på ett helt annat sätt. Sedan har vi den där outhärdliga gymnasiala (studentikosa?**) stämningen som inte sällan finns på programutbildningar.

Däremot tror jag skulle kunna ta in mycket på någon konstruktiv typ av distansutbildning, men då möter jag problemet om det inte är bättre att bara studera egenhändigt. Det enda jag skulle ha en formaliserad utbildning till är att få ett bevis på att den är genomgådd. De fåtal som läser min blogg har en rimligt god bild av vad jag är för någon, och vad jag har för kunskaper, vilket som.

Sedan har vi det där med att studera japanska. Funderar lite på om hur det skulle gå med att sätta en jag på en sådan kurs. Mitt utseende, kroppspråk, mina extremt ojämna förkunskaper. Vet verkligen inte vad jag skulle skapa för intryck hos någon med lite mer konkret koll på japansk kultur, har en känsla att en sådan person skulle få lite svårt att förhålla sig till mig.

* Har själv extremt svårt med planer, inte så mycket att planera, men faktiskt göra något av dem. Likaså har jag väldigt svårt att räkna ut vad jag faktiskt kan tänkas trivas med. Att försöka göra så mycket med en noga genomtänkt, rationell, plan gjord av mig själv är många gånger oerhört svårt. Inte bara sätter jag för höga förväntningar på mig, utan jag missar helt att det ska vara roligt, eller ens uthärdligt, att driva igenom planen; istället räknar jag med att planen ska skapa abstrakta, vagt definierade, fördelar någon gång efter att planen genomdrivits. Och att någon gång lyckas genomföra en så tråkig plan är aldrig riktigt möjligt. Därför jag sätter upp riktningar i livet snarare än mål, vanor istället för planer; men dessa räcker inte alltid för att komma någonvart.

** Vad gäller just det studentikosa, med alkoholromantiserandet, tramsandet, och så vidare; är det faktiskt något som skrämmer mig enormt. Utvecklade min torgskräck från nollningen på KTH. Just ölromantiseringen var det som triggade saken. Min ölskräck är nog äldre, har alltid varit rädd för alkohol. Växte upp med en känsla av att jag hade djupa hemligheter att bevara, som absolut inte fick komma ut, detta fick mig att skrämmas av allt som verkade kunna påverka psyket på ett påtagligt sätt; allt som verkade kunna bryta ned de skyddsmurar jag fyllt min hjärna med.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: