Det där med studentkultur, KTH:s sådana

Skrev i förra inlägget att jag vägrar ha jobb. Eller mer specifikt förvärvsarbete. Hade ett par sommarjobb när jag gick i gymnasiet men skulle antagligen inte klara ens det idag. Skulle absolut inte klara att vara beroende av något sådant. Lite min poäng är här ändå att jag på vissa punkter faktiskt mår sämre idag än jag gjorde då. Mitt trauma har jag haft sedan jag var tio, möjligen elva (kommer inte riktigt ihåg). Men besvären förstärktes inte obetydligt av nollningen från när jag började KTH.

Måste varit första dagen i nollningen. Blev faktiskt tillfrågad av någon ledare om jag klarade höga smällar. Vi samlades i en föreläsningssal och kåren körde något spex. Jag satt mitt i salen med människor åt alla håll, något jag inte skulle klara idag. Efter denna introduktion till studielivet så klarar jag det inte längre. Känner en klump i magen om jag ser människor marschera i högskolemiljö. Och stanken av öl är idag bland det värsta jag vet.

Känner mig egentligen inte negativ till KTH, mest för att det var kåren som låg bakom det. En organisation jag aldrig mer vill ha något att göra med, en av mina motivationer till aldrig mer studera. Denna studentkultur, suparkulturen, den fula fasaden på utbildningen, de ruttna sociala attityderna. Aldrig mer. Aldrig mer dessa tramsnissar som tror att vara bra på att vara full gör en viktig. Vad jag känner är inte bara en rädsla, utan också ett djupt förakt mot studentkultur, och KTH:s sådana i synnerhet.

Denna skit bidrog till att jag inte klarade av att visstas i en föreläsningssal. Oförutsägbarheten när tramsnissarna skulle dyka upp. Behovet av att allt ha en flyktväg, alltid vara nära utgången. En viktig, för att inte säga den viktigaste, faktorn till varför jag inte klarade att studera. Ett starkt bidragande skäl till varför jag är där jag är idag. Förtidspensionerad. Det är nu sex år sedan, räknar med att det kommer ta minst lika länge till innan jag är i närheten av återställd.

Ska träffa kurator igen den tredje december. Hon har vissa aningar om att det här är ett problem. Kanske ska försöka tala om det, kanske blir för tungt. Det kanske kan öppna en ny väg, nya möjligheter. Själv kanske jag mest önskar att livet i framtiden kanske inte ska behöva vara en kamp för att klara sig, utan en kamp för göra något bra och meningsfullt. Kan åtminstone ärligt säga att KTH förändrat mitt liv.

Annonser

One response to “Det där med studentkultur, KTH:s sådana

  1. Pingback: LIte almänt klagande igen. | En galen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: