Om att vara osynlig

Nu ska jag snart se till att sova.

Återhämtade mig ganska snabbt från borrandet efter att det väl hade slutat. Känns lite märkligt, de tider jag mått sämre allmänt har jag behövt betydligt längre återhämtningstid.

Tror att det där problemet med exponeringsbehandlingen efter mina återkomna minnen kan få en ganska trivial lösning snart. Känner att mina skäl att inte klara att prata om det idag mest handlar om en rädsla att bli överkörd igen. Det där med att bli osedd som jag skrev om i inlägget imorse. Kan nog vara prinsessa, men det under förutsättning att jag har någon omkring mig som är lite mer lyhörd för mina känslor. Det är risken att bli ignorerad, att inte bli tagen på alvar, när jag lyfter fram problem, som oroar. Och då känns det säkrare att inte ändra för mycket. Tänk om en förändring skulle göra saken värre, när jag har mer med den trevliga konspirationen att göra kan de förstås också lättare köra över mig.

Jag kanske litar på den trevliga konspirationen lika mycket som jag litar på mig själv. Skulle rent av säga att jag gör det. Men vad betyder det när jag inte klarar att lita på mig själv? När jag byggt en identitet av att inte veta vem jag är, av att aldrig riktigt veta om mina tankar är verklighetsförankrade eller baserade på något annat. Detta är den andra delen av problemet*, vet egentligen att minnena är riktiga. Men att acceptera det skulle kännas som att släppa en del av mig själv, släppa den jag var fram tills minnena kom tillbaka, släppa den jag tänkte mig jag skulle vara när jag bestämde mig för könskorrigeringen. På något sätt släppa den bana jag lade framför mig då, våren 2008, när jag erkände att könskorrigeringen inte var ett val.

Tror, att idag, är det dessa två saker, snarare än några andra, som gör att jag inte pratar om prinsessandet, som gör att jag inte tar det där steget, erkänner att jag är jag. Den första av dem kan jag inte göra mycket med, den andra är antagligen bara en mindre tröskel, det är något jag kan släppa bara jag kommit igång. Och jag är rädd att inte bli tagen på alvar, bli osedd, om jag lyfter prinsessfrågan, det som hände när jag e-postade mamma i slutet av mars 2012. Hon sade att jag hade fel, att det inte var något, och jag kände mig, där och då, otroligt osedd; vill inte råka ut för det igen.

Exponeringsbehandlingen är som sagt antagligen inte nödvändig längre, men kan jag bli garanterad att jag inte, återigen, kommer bli förminskad om jag tar upp denna fråga? Eller gör jag bättre i att hålla tyst och hålla inne smärtan, för att inte också få smärtan av att inte bli tagen på alvar? Har inte kraften att tjata, antingen får ni lämna mig ifred, och jag får vara den där förtidspensionerade autisten i evighet; eller så tar ni mig och mina känslor på alvar.

* Fick ett besök på en post där jag skrivit om det förut idag så jag får tacka för påminelsen. Många av mina historiska inlägg är på många sätt fantastiskt bra och tankeväckande. Historiska jag är lite av ett geni.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: