Inlägg #292

Kom att tänka på hur krångligt det måste vara för den trevliga konspirationen att utsätta mig för den där exponeringsbehandlingen. Det som skrämde mig från början, för över tio år sedan, var själva berättelsen. Och det är tämligen omöjligt att tala om berättelsen igen, fast försiktigare, utan att tala om berättelsen. Det skrämmande och det de behöver exponera mig för är samma sak, inte någon association de behöver bryta.

I vintras ordnade de in en bild på två unga kvinnor i en soffa i mitt twitterflöde (som någons bakgrundsbild), de ska vara min biologiska pappas systrar om jag minns rätt. Direkt efter det avföljde jag ungefär hälften av alla jag följde innan för att minska risken att jag exponerades för bilden igen. Tidigt i somras lyckades de få mig att se bilden igen. Kommer ihåg berättelsen om bakgrunden till bilden nu, berättelsen om hur min biologiska pappas klan kom att upphöra. Vill inte skriva om den. Det minnet är det hemskaste som hittills lyckats komma tillbaka. Troligen det hemskaste av alla bortsprugna minnen.

Kan inte tycka det är något fel på exponeringsbehandlingen i sig. Den går lite långsamt bara men det kan varken jag eller någon annan göra så mycket åt. Och idag är jag vuxen till skillnad från första gången de berättade alla jobbiga saker, och har kanske, trots allt, bättre möjligheter att hantera det.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: