Inlägg #271

Har en viss anledning att tro att min omgivning får en allt bättre uppfattning av mig och mina problem. Är fortfarande konfunderad över hur de kunde få saken så totalt fel till att börja med. Vet att det fanns filurer som ville missförstå, oavsett det var för att de inte ville se att det fanns problem, eller för att de själva ville känna sig förstådda. Det verkar som att jag sprungit in i ett system där man helt vägrat erkänna, vägrat se, problemen som faktiskt fanns. Och därför att man gjorde det kunde man heller knappast se vad som hände med mig som en konsekvens av dessa problem.

Ska inte säga att detta är en korrekt beskrivning av situationen. Det är mina försök att förstå och mina källor är allt annat än säkra.

Blev informerad om att jag hade en biologisk pappa som inte var min vanliga pappa. Större delen av hans klan hade hamnat i fängelse som indirekt följd av kvinnofientliga attityder. Flera av dem skulle avrättas, tror att avrättningarna redan var på väg i närtid när jag blev informerad om saken. Idag finns dessa människor inte kvar. När jag blev informerad om det hela så misstänktes det riktigt att jag blivit traumatiserad av historien. Var för ung för att ha något grepp om döden, så det var knappast avrättningarna som skrämde mig. Har starka anledningar att tro att det var de kvinnofientliga attityderna som var problemet.

De informerade mig om vem jag var, vem jag var tänkt att vara. Hade en hemsk identetskris. Försökte slå ifrån mig, vända mig innåt, skydda mig själv. Men historien förföljde mig. De slutade aldrig ta upp saken, gång på gång på gång. Det dök upp filurer som hade snarlika kvinnofientliga attityder som de hos den klan jag blivit av med. Ändå lyckades de aldrig se att det var något problem. Förstår inte hur jag kunde vara närvarande och ändå aldrig synas. Hur de lyckades upprätthålla sin fabricerade föreställning av mig. Har en känsla av att de inte vågade erkänna att det fanns några problem. För mycket var på spel. Att jag hamnade i kläm var ett mindre problem då.

Tror att det är detta, denna ständiga kamp, som fått mig att utveckla de problem jag haft. Inte det att jag har ett urpsung i en klan från långt, långt bort. Inte det att de blev avrättade. Utan att deras hat mot mig hängde kvar, att jag aldrig lyckades bli av med det, att det kom att förfööja mig i ständigt nya former. Och att de inte kunde lägga av med att hela tiden ingående förklara för mig alla idéer de kunde komma på om hur man kan behandla kvinnor illa.

Förstår att det faktum att jag är transsexuell gjorde min identitet svårbegriplig. Men min reaktion kan omöjligen ha varit det. Det kan omöjligen inte ha märkts att jag mått dåligt, att jag vänt mig innåt. Men jag möttes av en oförmåga att göra något åt saken. Var det så att man inte ville se?

Jag mår bättre idag. Kan ännu bara hoppas på att de låter det vara så. Att de låter mina ärr vara ärr. Att de aldrig mer rotar upp detta hat.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: