Grönsaker, och risker

Har konstaterat att jag idag äter popcorn istället för mat. Funderade över varför och lyckades konstatera att det är för att jag inte har några grönsaker hemma. Morötter har jag men de räknas inte. Känns alltid tortigt med mat utan grönsaker. Grönsaker är liksom essensen i mat, vad som gör att mat inte bara är glorifierade popcorn. Popcorn är egentligen ganska bra mat, om man räknar bort saltet. Fullkornsmajs med olja. Klart bättre än saker som ris, potatis och liknande.

Proteiner råder det knappast brist på i min kost vilket som, så inget att oroa sig för; och grönsaker hade jag som sagt inga hemma. Saltet jag använder är mineralsalt, med nuvarande väder så gör det nog inte så mycket med extra salt vilket som, dricker extra te också.

Har beställt en massa ny mat, kommer en hög imorgon. Kommer en sedan tidigare beställd hög på torsdag. Räknar med att c:a två tredjedelar av det hela är frukt och grönsaker, tanken är att det ska räcka i två veckor. Och det stämmer nog, om jag äter som jag vill och känner för blir det ungefär en tredjedel frukt, en grönsaker, och resten annat. Men då räknas plötsligt morötter till grönsakerna.

I och med att jag bestämt mig för att utgå från att mina mysko minnen är sanna finns det med en inte obetydlig sannolikhet en stor hög pengar som är mina; om än något undanjömda. Vet att de fina titlar jag haft tagits ifrån mig, ska dock inte säga med säkerhet att detsamma gäller pengarna. Vad gäller titlarna ska jag inte säga att jag inte återfått dem, har faktiskt ingen aning om hur de valt att göra med saken; mer än att beslutet att ta dem ifrån mig gjordes på minst sagt skakig grund. Vad som är intressant i sammanhanget är pengahögen, med dan har jog potentiellt goda chanser att kunna ta en del risker som jag inte kan annars.

Att vara fattig är att inte ha råd med risker. Att vara förtidspensionär på garantinivåer innebär att jag inte har råd att inte anpassa mig till försäkringskassans relativa godtycke. Ett godtycke i kombination med att de både kräver någon plan för hur jag ska ta mig vidare, samtidigt som jag inte får engagera mig i saker som de råkar tycka ser ut som arbete eller studier. Så mitt liv i den meningen går ut på riskminimering.

Däremot med en hög pengar av den storlek detta rör sig om så skulle jag ha råd med risker. De skulle räcka som grundplåt till att flytta ut på landet och odla myskankor och polkagrisrosor, ha en liten damm med kräftor och andmat. Och jag skulle kunna göra det utan några vinstmål även om det kanske skulle vara lämpligt på lite längre sikt. Skulle kunna räcka till att se allt möjligt intressant och ointressant lite runtom där det finns. Eller till studier utan inblandning av CSN.

Men investeringar, studier, till och med resor. Är risktagande, kanske risktagande i sin renaste form. Det är saker man kan blir rik av. Men det är också saker man inte kan göra om man är fattig. Det är sådant som gör att rika blir rikare. Det är sådant jag inte kan göra, inte främst för att jag har små inkomster, utan för att ett sådant risktagande skulle riskera de inkomster jag har.

Och även om jag skulle välja att utgå helt och fullt att mina minnen är sanna. Så finns det inget i dem som säger att jag skulle ha tillgång till dessa pengar om något hände. Finns faktislt inte ens något som säger att jag har dem kvar. Även om jag har minnena är de röriga, och det finns inte mycket alls från de senaste åren. Skulle tippa på att mina titlar försvann -07 eller -08. Men det tror jag på ganska vaga grunder. Efter det så tror jag helt enkelt inte så mycket hände heller, och därmed finns nog heller inte mycket glömda minnen som kan komma tillbaka. Eller mycket hände, som alltid i mitt liv, bara inte så mycket jag hade skäl att inte komma ihåg.

Större delen av min uppväxt levde jag med att närhelst vissa saker kom på tal så gick min hjärna in i ett annat läge. Vad som hände gick in i en annan minnesbank än min vanliga. De minnena jag visste då var ett begränsat urval av minnen, både från den vanliga minnesbanken och från den alternativa. Medan i vanliga sammanhang hade jag i regel bara tillgång till vanliga minnesbanken (ibland mindre delar av den alternativa). Vilket begränsat urval av minnen jag hade tillgång när min hjärna var i alternativläge varierade från gång till gång. Så även om jag med självklarhet visste att jag förväntades leva som kille livet ut när hjärnan var i vanligt läge, var det sällan jag såg det så när hjärnan var i alternativläge. De som känner till min bakgrund gällande detta ämne vet också att detta orsakat problem. Och förstår sannolikt också att jag agerade ganska defensivt, om än förvirrat, i dessa sammanhang.

Idag har minnesbankerna vuxit samman. Eller kanske gör det fortfarande. Och som en konsekvens av detta sammanväxande har jag fått arbeta hårt med att försöka förstå mig själv. Bygga en ny identitet. Detta är vad jag arbetar med här och nu, inte att göra anspråk på pengar eller titlar. Det senare får bli en senare fråga, om det ens kan bli en fråga alls.

Märker att mina bröder fortfarande tycker det är viktigt med japanskastudier. Eller kanske igen. Storebror har varit engagerad länge men träffade honom inte särskilt mycket under min studietid. Och lillebror var inte engagerad alls förrän jag deklarerat att mina minnen var på väg tillbaka, säger inte att det har ett samband. Men, jag har en känsla av de vill att jag ska engagera mig i att studera språket, ett tecken så gått som något att det fortfarande finns en önskan om jag ska ha kontakt åt det japanska hållet. Däremot kan jag svårligen veta om det är något halvsyskon som tycker det är en bra idé eller om det är på grund av att jag återfått en hög titlar. Båda förklaringarna skulle vara rimliga, men det skulle ha väldigt olika konsekvenser för mig; och båda skulle vara mer motiverande än att ha två bröder som diskuterar saken.

Lär inte sluta studera japanska vilket som. Att en filur bakom disken på en viss resturang tycker det är en fantastisk idé att försöka prata japanska med mig (hänt två gånger), är också en motivation. Inte så att spelar någon jätteroll om jag kan kommunicera på ett språk en person jag inte har någon relation till känner sig bekväm med eller inte. Däremot, om en japan utgår från att jag förstår japanska, så har det antagligen ett skäl. Så frågan blir istället hur engagerad jag ska vara. Ska jag engagera mig i japanskan i samma typ av modell som jag engagerat mig i könskorrigeringen, ett aktivt progressivt arbete med djupt engagemang om än kanske inte alltid så snabbt? Eller ska jag göra som jag gjort med Gentoo, bestämma mig för att ha saker omkring och lära mig i den takt det går, lite efter behov? Kör på den senare modellen för närvarande och tills vidare.

Att jag väljer att utgå från att mina minnen är sanna är ingen stark motivator i sig, de är också tämligen förvirrade och gamla, vet inte hur mycket som är utdaterat, eller ens hur viktig andra människor tycker att jag är. Att välja att studera ett språk är i viss mån också ett risktagande. Ett litet jämfört med könskorrigeringen. Något att tjäna på att kunna ett språk till finns alltid, oavsett motivation. Risker tjänar man på, men vilka ska jag prioritera? Vilka ger bra avkastning för just mig? Att studera japanska och titta på Extra Creditz ger intressanta möjligheter; även om mina data- och ekonomistudier misslyckats.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: