Lite nya reflektioner om vem jag är…

Petade lite i min presentation på twitter. Sprang in i en känsla i att jag beskrev mig som trans, ändrat från MtF-transsexuell, en frågande känsla om vem jag egentligen är. Året jag gick på KTH, ht07-vt08; så bestämde jag mig för att leva ett passivt liv, bara observera, inte delta. Försökte vara ingen, inte lämna avtryck, bara studera verkligheten utan att ta ställning eller lägga mig i.

I slutet av vårterminen bestämde jag mig för att lyssna på mina känslor och samma höst bestämde jag mig för att jag behövde genomgå min könskorrigering. Men bilden jag hade av mig en vända, bilden av mig som ett inget, hänger kvar ibland. Och utifrån denna bild så känns den komplexa person jag byggt upp sedan dess, den komplexa person jag upptäckt inom mig, väldigt främmande. Liksom att det faktum att jag är trans kan kännas nästan surrealistiskt; när jag ser mig i spegeln, lever mitt vanliga liv, så behöver jag sällan tänka på att jag någonsin levt som kille. Och jag gör det heller inte, det slår mig hur långt jag kommit först när jag reflekterar över vem jag är.

Ser det som meningsfullt att skriva att jag är trans i min beskrivning på twitter, av samma skäl som jag beskriver mig som feminist. Vissa människor, i synnerhet de som jag inte vill ha kontakt med, kan jag förvänta mig att de håller sig borta om jag presenterar mig så. Det är lite samma bakgrund som till att jag färgat håret rött. Det har delvis att göra med att det är väldigt ovanligt med män som har långt rött hår, det gör att jag passerar som kvinna bättre. Men det har ett annat syfte också, en kvinna med långt rött hår uppfattas annorlunda än en med långt blont hår; jag har med mitt hårfärgsval större chanser att undvika filurer med destruktiva attityder.

Självfallet tycker jag bättre om rött hår en tråkigt råttfärgat mellanblont vilket som, men jag nöjer mig sällan med ett skäl för att göra något. Särskilt gör jag inget med estetik som enda motivation. Så jag ser detta som något jag reellt för något ut av.

Jag kan alltså oproblematiskt hitta en dissonans i hur jag ser på mig själv, helt utan att blanda in märkliga återkomna minnen. Min existens och självbild har kommit att bli så komplex över tid att det mesta bara är historia, och inget jag har uttrymme att tänka på i min vardag.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: