Att bli osedd

Skriver ytterliggare ett inlägg för att ha något att göra såhär mitt i natten. Har satt mig i en opraktisk situation men jag kommer klara det hela. Är ganska trött men det är inte mycket jag kan göra.

Har en känsla av att människor i min omgivning invätar att jag ska börja klara att prata om mina konstiga återkomna minnen och inte bara skriva om dem. Att saker och ting redan är förberedda bara att de inte kan pressa mig, så de väntar på att jag ska ta mig vidare egenhändigt. Förstår helt principen, förstår varför. Men känner att det kan ta ett tag innan jag klarar det, tänker inte pressa mig själv in i något jag inte är bekväm med. Inte så att jag inte ser fram emot vad jag eventuellt kan få ut av detta; det är bara tungt. Väldigt tungt.

Funderar lite på hur filurerna upplevde saker när de märkte att jag inte riktigt var den de trodde jag var. Vet att de hade en ganska stark bild av vem jag var, men bilden var inte bara stark utan också åt skogarna fel. Ganska säker på att de fullständigt ändrat denna bild. Funderar vidare på vad de faktiskt hade för bild av mig, alla saker de gjort och förberett men som av nödvändighet runnit ut i sanden för att de var gjorda för denna föreställda bild av mig. För detta som inte var gjort för den riktiga jag var aldrig intressant eller tillgängligt för mig.

Funderar på hur de format om bilden av mig. Hur ser dem på mig idag? Hur har de förändringar i bilden på mig de tvingats till ändrat deras syn på varför jag agerat som jag gjort tidigare? Hur mycket som de inte kunnat hitta rimlig förklaring till förut har fått logiska skäl när de bara fått synen på mig mer riktig? Hur mycket som de haft en sammanhängande beskrivning för tidigare har plötsligt tappat rimlig förklaring; eller relevans? Och hur, hur, lyckades de upprätthålla den felaktiga bilden för sig själva?

Jaghistoria börjar bli ett intressant ämne, men har knappast möjlighet att djupstudera saken under nuvarande omständigheter.

Men det jag funderar mest på är kanske hela grejen med att gång på gång försöka få mig intresserad av något, och jag bara vägrar, är otillgänglig för det. Hur känns det? Hur känns det att hela tiden tvingas möta att man återigen misslyckats? Och hur känns det när man senare inser att dessa projekt inte bara var meningslösa, utan direkt skadliga?

Har sett hur dessa människor fått byta taktik, åter, och åter igen. Men det grundläggande felet i valet strategi har de aldrig riktigt lyckats hitta. De har anat att det varit något. Jag har fått människor skickade efter mig för att se om det ändå inte var så att jag ändå var mer negativt påverkad av min historia än de trott. Men av någon anledning har de inte kunnat se felbedömningen.

Självfallet har det senaste dryga året varit bättre. Betydligt bättre. De har numera en rimligt god bild av mig, även om jag surar lite ibland. Men det hängde också på att jag lyckades upptäcka felet själv och sa ifrån. Och skälet till varför jag inte kunnat göra det tidigare är antagligen denna flod av missriktade projekt de skickat efter mig.

Jag vet att deras beteende, deras ständigt nya projekt, nya taktiker för att nå mig, var något som skadade mig. Det var till och med vad som gjorde att jag inte blev så bra att jag kunde säga ifrån. Trots det kan jag svårligen känna mig sur på dem över det. Vet att dessa misslyckanden var allt annat än avsiktliga. Det måste snarare ha verkat märkligt att ingenting, någonsin, fungerade, trots ett progressivt allt mindre risktagande.

Men det skulle vara kul att veta lite om den filur de föreställde sig att jag var. Hur ändrades bilden över tid innan jag pekade ut det grundläggande felet? Och om de anade att felet kunde vara, varför försökte de aldrig tolka vad jag gjorde och hur jag fungerade utifrån det perspektivet?

Själv anade jag att de hade fel om mig i de perioder jag visste att de existerade. Försökte till och med leda de åt rätt håll, om än utan att vara tydlig, visste inte riktigt hur jag skulle hantera situationen. Och hur skulle jag kunna vara tydlig när jag så snabbt fick veta att min verklighet inte stämde med deras karta, hur hade de räknat med att jag skulle klara att ifrågasätta felen? Och så, i deras ifrågasättande av min verklighet, i att bli osedd, så försvann de tillfälligt återkomna minnena igen.

Annonser

One response to “Att bli osedd

  1. Pingback: Inlägg #495 | En galen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: