Söker förklaring av mig

Gjorde precis en lite speciell reflektion över mig själv. Satt som vanligt och med utgångspunkt från Twitter och slösurfade, sådär som jag gör hela dagarna (påverkar vad jag läser om, och därmed lär mig om, genom att växla vilka jag följer), och sprang in i en sida som visade foton från skräp på Walmart i USA. Bilder från butikerna på saker som flyttats runt mellan hyllorna, förpackningar som dumpats på backen på parkerinsplatserna etc.

Fotona var tydligen något from av projekt, att dokumentera hur illa det kunde se ut. Måste ärligt säga att det inte såg särskilt hemskt ut även om filuren bakom sidan uppenbarligen ville få det till det. På parkerinsplatserna var det helt fritt från saker som grus, löv och fimpar som annars ofta fyller upp de svenska motsvarigheterna.

En av dessa bilder reagerade jag starkt på, oerhört starkt. För de flesta skulle den antagligen gått obemärkt förbi som en bild bland alla andra. Själv var jag tvungen att omedelbart lämna sidan och datorn, gå runt planlöst i lägenheten i tio minuter. Den bilden skapade en sorglig tomhet inom mig. Samma typ av tomhet som jag känner om jag läser nyhetsarticklar om barn som behandlats sådär hemskt illa. Samtidigt var det i sammanhanget inte något speciellt med bilden alls, den visade inte på någon sorglig historia alls utan antagligen ett ganska vardagligt fenomen för ett amerikanskt jättevaruhus.

Det var en bild på saker hopplockade för ett barnkalas dumpade i en hylla. Antagligen hade någon plockat på sig grejerna och fått ett samtal om att det planerade kalaset behövde planeras om, eller att någon redan hade köpt vad som behövde köpas, eller något likartat. Vad jag såg var mänskligt engagemang som gått till spillo. Och om man inte är jag är det antagligen en småsak. Om man är jag triggar det en kedja av komplexa associationsbanor som får det maskineri som håller mig fungerande att stanna, en process som är tämligen undermedveten.

Samtidigt fick denna reaktion mig att förstå något om mig själv. Den fick mig att förstå varför jag inte klarar att fullfölja planer, att förstå varför jag inte nöjer mig med ett skäl för att göra något utan behöver minst två av varandra oberoende skäl. Den fick mig att förstå varför jag är så oerhört rädd för att misslyckas. Jag klarar inte se mänskligt engagemang gå till spillo, inte ens mitt eget.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: