Min dysfunktionella (f.d.) personlighet

Sitter och känner mig ensam. Min nya personlighet är alltså tillbaka och jag borde väl vara ganska nöjd med saken. Den gamla personligheten, den dysfunktionella socialt isolerade nörden, kanske inte ska betraktas så mycket som en personlighet, utan hurdan jag var till följd av omständigheterna. Saken blir tydlig så här i efterhand men var mindre så där och då. Var nog heller inte så att ingen reagerade, men jag slog ifrån mig och drog mig tillbaka än mer av att människor visade intresse. Hur hjälpa när hjälp inte mottas? Tror inte heller de förstod vidden av problemen.

Läste i Kotaku om mobbning och nörderi, de reflekterade att det kanske inte är så enkelt att det är nördar som blir mobbade utan tog upp det som en klassfråga. En person som får högre betyg på grund av ett större kulturellt arv från sina föräldrar kommer mer troligt bli sedd som avvikande och därigenom riskera att bli mobbad; risken blir markerad i kombination med nörderi. Själv skulle jag snarast vilja vända på det, nörd blir man nog för att man känner sig avvikande eller blir mobbad. Att inte dela gruppens sätt eller ideal gör att man intresserar sig för något annat än att vara social med människor man inte känner man delar något med.

För att fortsätta till mig: har visserliggen varit mobbad men min känsla av utsatthet har snarare kommit från att jag varit avvikande. Valde bort att vara en del av gruppen för att jag inte delade deras attityder och normer. Ett problem som varit återkommande för mig. Om jagliknande människor varit i majoritet så hade det alltså antagligen varit de som inte passade som känt sig utsatta. I detta sammanhang blev jag alltså också nörd, började intressera mig för annat när jag inte intresserade mig av att umgås med människor jag inte hade något gemensamt med.

Har en aspergerdiagnos så jag tror nästan att vi kan tolka det faktum att färre aspergare utvecklar specialintressen numera handlar om att fler aspergare kan hitta sammanhang där det finns människor de har något gemensamt med. Som aspergare har man ett annat sätt att tänka och har därför sällan mycket gemensamt med grupper inom vilka det inte finns andra aspergare. Nu litar jag inte på min aspergerdiagnos då prinsesshistorien kan förklara mina symptom minst lika väl. Att jag skulle vara aspergare utan att få sensorisk överbelastning är i princip en självmotsägelse (märkligt bevis för prinsesshistorien, men faktum är ett jag bara har ett motbevis, men det lägger jag å andra sidan mycket vikt vid).

Min dysfunktionella personlighet kan förklaras både med aspergers och med prinsesshistorien oberoende av varandra. Och den utgör ännu en del av min identitet, har till exempel en ovana att inte diska färdigt, när jag diskar lämnar jag ofta något odiskat som får utgöra ett symboliskt diskberg. Likaså kan det faktum att jag känt mig avvikande i alla möjliga sammanhang förklaras på båda visen. Så jag söker vilken beskrivning som är den riktigare genom att försöka bäga bevis för och emot varandra, men måste komma fram till att jag helt enkelt inte med säkerhet vet.

 

 

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: