En halv självbiografi

Tänker på minnen, tillbaka i min egen historia. Om jag kommer ihåg att jag den 22 dec 2008 var hos en läkare vid läkarhuset Odenplan som jag hade svårt att lita på, främst för att han i sin tillbakalutade posstion såg ut som en patriark som ändå brydde sig mer om sina egna föreställningar om hur saker är än om sina patienters. Om jag kommer ihåg att jag efter besöket valde att gå hem hela vägen till studentskrapan på Södermalm efteråt av skälet att jag lätt blir stressad av folkmassor när jag mår dåligt. Om jag kommer ihåg att jag valde att gå nygatorna i det grå vädret istället för västerlånggatan av samma skäl? Kan jag då betrakta min minnesfunktion som normal?

Hade vid den här perioden en vana att skala valnötter med bara händerna, elternativt med en liten fällkniv. Titta på Naruto och övertända värmeljus jag satt i ett glas genom att sticka ned tändstickor och hushållspapper. Just denna dag så stack jag kniven rakt igenom en valnöt och jag fick denna dag ett ärr på vänsterhanden. Till jul samma år fick jag en nötknäckare av mamma.

Nu är det inte alla dagar jag kommer ihåg i denna detaljrikedom. Och många saker som har hänt och jag har skarpa och detaljerade minnen från kan jag inte sätta datum på. Antagligen för att jag inte visste vilket datum det var då. Vet heller inte hur riktiga sådana här minnesbilder är, för varje gång jag lyfter fram de ur minnet riskerar de att förändras (som jag förstått saken). Eller är många bara fantasier som till följd av mitt skarpa minne efter ett tag börjar kännas verkliga? Men i så fall borde jag väl ha fel vad gäller rena faktakunskaper också?

Det minne jag skrev om ovan spelar det förstås ingen som helst roll huruvida det är sant eller inte, det är tämligen vardagligt och även om det inte är sant så förändrar det ingentig i sak. Andra minnen jag har, kanske inte många med denna oerhörda detaljrikedom, kan ha större implikationer, kan påverka min identitet och kan också handla om omständigheter som på ett eller annat sätt än äger giltighet. Omständigheter som påverkar hur jag bör betrakta min aspergerdiagnos till exempel. Sammantaget skapar alltså denna osäkerhet om mina minnesbilders giltighet en pågående identitetskris, jag vet inte vem jag är och vet därför inte hur jag ska förstå mig själv.

Tidigare idag skrev jag en tweet: ”Tänkte på min uppväxt; dumt av mig, började gråta.”, referande till att jag reflekterade en del över min högstadietid. Antagligen den mest kaotiska och märkliga tid i min uppväxt. Problemet är att jag under alla psykiska utredningar jag haft har jag aldrig talat om denna tid, den har varit ett hål i mina minnen till ganska nyligen. När minnen börjar flyta in från en kaotisk tid, vad ska en då tro på?

Är transsexuell, detta innebär att jag inte riktigt genomgått någon normal pubertet. Medan mina klasskamrater hade som fritidsaktiviteter att supa och knulla (eller mer troligen prata och skryta om detta, inte alltid med sanning inblandad), så var mina att leka med gosedjur och springa i skogen. HBTQ-kompetens var något ickeexisterande på skolan jag gick på, ”livkunskapen” var ingen undervisning utan någon form av grupplekar där icke normslavande inte fick vara synliga. Jag fanns inte, tvingades spela en roll jag inte stod ut med. Ville fårstås inget hellre än att ha en jämngammal tjejkompis att  snacka skit med, vilken tonårstjej vill inte det? Men heteronormen var benhård, och om en kille, om än bara en föreställd sådan, umgicks med en tjej betrakdades det inte som vänskap. Mig fanns inget utrymme för. Något sexuellt intresse hade jag inte, var inte möjligt, tjejhjärna i killkropp kan försvåra sådant.

Att jag grät av att tänka på min uppväxt har förstås med denna ensamhet och utsatthet att göra. Upplevde mig mobbad, osynliggjord, utanför. Var rädd för mina klasskamrater, var faktiskt rädd för människor i allmänhet, men i synnerhet jämngamla sådana. I åttan gick jag konfirmationsudervisning och fastnade för Solomos vishet, min rädsla för mina klasskarmater kom att kompletteras med ett förakt; älskade denna bok då den gjorde att jag kunde känna mig överlägsen. Detta förakt har senare kommit att utvecklas till ett syndomtycke, tonåringar ska inte behöva leva i en miljö med benhårda normer om supande och knullande som ideal. Ska inte behöva växa upp i en miljö där avvikande osynliggjörs.

Och med dessa tonårsminnen beskrivna antar jag att jag tydliggjort vad jag menar med att minnesbildernas riktighet kan påverka min identitet. Sättet jag behöver förhålla mig till mig själv blir förstås dramatiskt annorlunda om dessa minnesbilder visar sig vara fel. Men min osäkerhet om minnesbildernas riktighet har jag av andra skäl, har fler minnesbilder som jag upplever som mindre sannolika än ovan nämnda. Men vet inte var jag ska dra gränsen, hur ska jag dela upp de troligen riktiga från de mer otroliga? Att jag blivit indragen bakom ett plank och blivit slagen upprepeda gånger i magen av en två år yngre elev när jag gick i nian är ganska troligt sant; att jag är japansk prinsessa och blivit nominerad till nobels fredspris är kanske mindre troligt så. De senare idéerna kanske mer troligt är gamla fantasier som etsats fast i hjärnan till följd av ett väldigt skarpt minne.

Detta utesluter inte att jag kan berätta prinsessberättelsen, den är fascinerande detaljrik. Förstår att läsare inte tänker läsa detta, det är som att läsa ett inlägg där någon diskuterar sina drömmar; men detta är min blogg så om jag finner skäl att skriva denna historia kan jag göra det.

Berättelsen börjar i Murukamiklanen i Japan, artonhundratalets andra halva. Kvinnor betraktas i praktiken som varor, västerländska idétraditioner influerar och den västerländska äganderätten skapar situationen i det tidigare feodala samhället. Det japanska strävandet efter perfektion går i den shintoistiska idétraditionen att ständigt söka förbättring, inte ge upp kampen att det kan bli ytterliggare något bättre. Aldrig låta något stagnera. Kungligheter, det vill säga medlemmar i den traditionella klanerna, berättigar sin existens genom att vara bättre än andra. Vad som faktiskt ses som bättre varierar förstås något efter rådande ideal men det finns traditionella hållhakar, ofta av det mindre lämpliga slaget.

I en situation där kvinnor ses som varor så ser Murukami som sitt uppdrag att skapa den perfekta kvinnan. Goda egenskaper ska samlas ihop och paketeras i en enda person, samtidigt definieras vilka egenskaper som är goda utifrån ett marknadsperspektiv. Ett gigantiskt avelsarbete påbörjas. Många ideal finns det. Målpersonen ska ha litet anskite, kunna se gudar, vara lojal och lydig etc. Och så förstås vara lång, blond, och blåögd; det nazistiska idealet blir snart på framväxt och det rasbiologiska institutet i Uppsala definierar idén om att vissa människor är bättre än andra vetenskapligt.

Murukami åker till Stockholm och träffar min morfars farfar på NK där han arbetar som lampmakare. Det tar förstås några generationer och många människor är inblandade men avelsarbetet fortskrider som planerat. Barns ansiktisstorlek mäts med linjal och mindre progressiva åsikter etablerar sig mot alla ideal om att undvika stagnation. Projektet är för stort för att ges upp, blir viktigare än människorna som hamnar i det. Åsikter utifrån ses som mindre värda och grupptänket biter sig fast. I vart fall på den japanska sidan, den svenska klarar sig bättre.

Mamma gifter sig ung med en än yngre man, har ingen aning om vilket projekt hon hamnat i. Hon har i och för sig vuxit upp med att till exempel ”sitta på knä”, det klassiska japanska sättet att sitta på; men hon kan ingenting om japansk vardagskultur och har såldes inget att jämföra med. Rent genetiskt är mamma kvartsjapan och resten svensk, men har vuxit upp med två helsvenska föräldrar — avelsprojektet gör att inte alla växer upp med just de föräldrar som råkar vara av det biologiska slaget, är själv inget undantag från den regeln.

Min pappa är alltså inte min biologiska pappa. När han gift sig med mamma och skaffat sig ett barn, min storebror, blir det brottom att slutföra projektet. Min mamma är tänkt att vara mor till den tidigare nämnda målpersonen så min biologiska pappa, en arvprins i Murukami och den planerade fadern måste alltså till Sverige och skapa nästa unge. Mamma blir gravid, men har inte lust att tala om när det hände. Den märkliga japanska killen må vara ungens biologiska pappa men kommer aldrig vara en del av dess familj och mamma vill värna om sitt privatliv. Min biologiska pappa bjuder mamma på en häxbrygd för att se till att barnet blir en flicka, i och med att det blir vid fel tillfälle under graviditeten blir effekten en annan än den efersökta. Detta kan dock mycket väl vara en delorsak till varför jag är transsexuell.

Ungen föds i början av januari 1988, helt tydligt en pojke, en jag mer exakt. Målet var en flicka född under kaninens år, men verkar blivit en pojke född under drakens. Min biologiska pappa vet förstås att jag är en flicka ändå, behöver inte ens kollas upp. Det fascinerande i sammanhanget är att han antagligen har mer rätt än min mamma som väljer att inte göra en konflikt av saken. Mamma talar alltså inte om för min biologiska pappa vilken könstillhörighet hon upplever att jag har.

Arvprinsen flyger till Sverige en gång i halvåret för att träffa sin lilla prinsessa. Han är förstås mer intresserad av att tukta mig till en god prinsessa än av att vara en god far. Får vänja mig vid att bli petad i sidan, och han klipper av mitt tungband (hinnan som fäster tungan vid munhålans undersida, tydligen ska man vara bättre på att kyssas utan den, en viktig egenskap för världens bästaste prinsessa). Har alltså så länge jag kan minnas kunnat peta mig på hakan med tungan. Han försvinner när jag är fem, hamnar i fängelse efter en stor utredning i Japan om denna klan. Mamma följer i stort hans instruktioner om hur jag ska uppfostras, som min biologiska pappa borde han kunna få ha ett visst litet inflytande.

Vi hoppar fram till när jag ska börja fyran, ny skola. Min gamla lärare skulle ändå sluta så att fortsätta i mellanstadiet i ny skola var inte så mycket av en förlust. Året borde då vara 1998 och jag vara 10 år. Tror det röriga börjar på en gång, min storebror har redan gått på denna nya skola ett år, flydde tillsammans med en kompis ett par dåliga lärare från skolan jag gick i innan. Kompisen i fråga är kortväxt av en hormonsjukdom och mörkhårig och en smårasistisk lärare har fått för sig att det måste innebära att han är japan, felaktigt förstås. Detta leder till att hans mamma får hem en blankett för att ansöka om hempråksundervisnung i japanska något min mamma av en händelse får reda på. Han har förstås ingen rätt till det men i detta skede kommer min mamma på att jag borde ha det, mig syns det förstås inte på men fem åttondelar japanska gener behöver inte vara självlysande.

För att jag ska få denna undervisning så visar det sig snabbt krävas att min biologiska pappa blir officiellt erkänd som min pappa av svenska myndiggheter. I och med att mamma var gift när jag föddes antas det att min vanliga pappa också är min biologiska pappa och i så fall har jag ingen rätt till någon hemspråksundervisning. Först i det har skedet får mamma reda på hela historien om min bakgrund, mina föräldrar sitter i vittnesförhör med japanska utredare och tolk. Hon får reda på att min biologiska pappa sitter på livstids fängelse på en anstalt på hemlig ort (hon får reda på vilken men jag tänker inte säga något), att det mesta av klanen är avrättade eller väntar på avrättning till stor del för en rad brott som har mer eller mindre lös koppling till projektet.

Mammas inställning till att jag ska ha hemspråksundervisning fortsätter vara densamma, men om min biologiska pappa erkänns som min pappa så att jag har rätt till den så ställer lagen också krav på att jag ska träffa honom. Något både mamma och jag vill undvika. Genom att diskutera lite med en genetiker och sträcka lite på vad spetsig näsa och blå ögon betyder så lyckas min föräldrar få fram ett dokument som försäkrar att han inte kan vara min biologiska pappa och allt kan fortsätta som vanligt. Jag har inte i genetisk mening spetsig näsa och blå ögon någon annan stans än i det dokumentet.

Samtidigt, allteftersom de berättar allt mer för mig, så blir jag allt mer traumatiserad av att behöva gå runt med denna bakgrund. Den blir aldrig abstrakt eller overklig utan blir en del av min identitet, så jag har i denna ålder en djup indetitetskris som kombination med rädsla för att min verklighet ska braka samman får mig att utveckla posttraumatiskt stressyndrom och med den minnesluckor om allt som har med saken att göra. Blir snabbt rädd för människor.

Kan förstås berätta mer om prinsesshistorien, som hur den antagligen är inblandad i min svårigheter att hålla ögonkontakt. Men vill inte gå in på detaljer vad gäller en del saker jag har fått reda på, utifall det finns en sanningshallt så vill jag inte avslöja potentiellt hemlig eller privat information även fast jag vet att inte många läser. För detaljrikedomen är, som jag vill påvisa, så otrolig. Hur skulle jag möjligen kunnat fantisera ihop detta? Blir nog mer sådant här i ett annat inlägg, behöver skriva av mig ibland.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: