Ett förstoringsglas

Har egentligen haft en ganska tung dag, var hos mina föräldrar på middag och i och med att jag ville att saker skulle vara som vanligt så ville jag inte erkänna saken i det sammanhanget. Grät lite tidig eftermiddag idag. Det handlar om ett förstoringsglas, eller snarare de emotionella minnen detta bar på.

Skulle öppna en ny förpackning genmaicha (teblandning med rostat ris) och det var ett litet märke om att det var ekologiskt med ännu mindre text i. Tog fram min ficklampa men kunde ändå inte läsa, har en lupp liggande som jag vet precis var den är (packade om lådan med den i igår), men jag föredrar förstoringsglaset för sådana  här jobb. Tänkte då inte särskilt på saken, förstoringsglaset vet jag exakt var det är, brukar jag göra, det ligger i originalförpackning; måste fått det för ~20 år sedan, innan jag ens börjat skolan. Om jag nu inte tänkt fel förstås, men det tror jag inte.

Redan nu borde ett par udda faktum synas. Det rör sig om ett förstoringsglas i stål och glas med plasthandtag; knappast tänkt för barn egentligen, och jag har haft det sedan förkoleåldern. I kombination med detta har jag ändå kvar originalförpackningen i vilken jag förvarar förstoringsglaset, och jag vet alltid var det är.

Förstoringsglaset i fråga är en av mina käraste ägodelar, men samtidigt en ägodel som väcker ganska blandade känslor inom mig. Det känns lite mer mitt än övriga ägodelar. Skulle antagligen känna så om mina andra ägodelar från det hållet om jag bara haft tillgång till dem; borde om inte mitt minne sviker mig också finnas en liten spegel med grön-svartmönstrat plasthandtag som själva spegelglaset släppt lite från. Med största säkerhet en gåva till mig från samma håll (detta är bara ett exempel alltså, har fått fler saker därifrån, men ett exempel som jag kom att minnas nu).

Har med andra ord fått en liten portion minnen till mig, främst emotionella minnen, och det som glädjer mig mest med saken är att hjärnan inte klippte bort de igen på en gång. Gamla minnen som försvunnit brukar vara jobbiga när de kommer tillbaka, men att inte erkänna dem skulle kännas som att ljuga för mig själv. Vill inte hamna i en situation där jag känner att jag lever i en lögn så jag vill verkligen ha kontakt med mitt borttappade förflutna. Vet att de minnena är tunga, och det med goda skäl, jag behöver inte tycka om dem men måste ändå få erkänna dem. Det får vara att jag gråter ibland av dem, bättre det än att inte ha tillgång till dem.

Verkar hända en hel del hos mina föräldrar också, så det var antagligen helt rätt att inte ta upp saken där. Pappa har slagit huvudet och verkar må lite dåligt; lillebror ska iväg på resa imorgon. Har tvättat idag och är mitt inne i en systemuppdatering, så jag tycker ändå att jag inte har ett allt för passivt liv; händer saker hela tiden, och julen lär inte minska det.

Tack för att du läser och hejdå, får se när jag skriver nästa gång.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: