Min position i svensk politik

Sätter mig för att skriva ett superpolitiskt inlägg där jag går igenom lite svensk partipolitik ur mitt perspektiv. Är på intet sätt politiskt neutral vilket kan ha setts i ett och annat tillväxtkritiskt inlägg hittills. Försökte studera nationalekonomi A på Stockholms Universitet som ett litet experiment, men en vinterdepression gjorde det svårare än nödvändigt. Kort sagt kan man säga att de inte verkade särskilt kompetenta i ämnet, kändes oproffesionellt. Dessutom tyckte de tydligt att mina tidigare (försökta) IT-utbildningar hade större samhällsvärde än deras specialistområde, vilket är lite synd.

Jag har två syskon som båda är aktiva i Piratpartiet, mitt eget engagemang kan nog sammanfattas med detta. Länken visar förstås engagemang i partiet från den 13 oktober året innan det grundades, idéer om att grunda ett piratparti cirkulerade regelbundet vid denna tid och jag ska inte säga att just denna var den som blev dagens Piratpartiet. Klart är att jag inte ville att det skulle grundas före jul, utan istället till min artonårsdag den 6/1-06, Piratpartiet grundades fem dagar före.

Pappa är oppositionsråd och kommunal ledare för Socialdemokraterna. Politiken finns i allra högsta grad i familjen. Själv har jag, främst till följd av min transsexualism, inte velat synas för mycket; har verkligen inte velat dra uppmarksamhet till den roll jag spelat, om jag ska göra något som är stort och viktigt för mig så är det viktigt att jag får göra det som mig själv. Med växande magproblem på grund av min obehandlade glutenintolerans var någon större aktivitet inom ett nygrundat parti tyvärr inte möjlig, oävet min transsexualism.

På senare tid har jag kommit att bli allt mer intresserad av den feministiska rörelsen, hade en väldigt bra läkare ett tag som förra valet ställde upp för Feministerna. Många jag följer på twitter är feminister och den feminstiska ideologin har kommit att betyda mycket för mig, ojämlikheterna i samhället syns kanske särskilt tydligt för mig som transsexuell. En annan viktig aspekt av feminismen är kampen mot sexismen också är en kamp för människors lika värde. Att inte vara feminist är att antingen vägra se problemet med ojämställdheten eller att inte anse att män och kvinnor är lika värda, oavsett vilket så vägrar jag hålla med.

Min syn på socialkonservativa partier, så som Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna, måste tolkas ur perspektivet att jag ser alla människor som lika värda, oavsett könstillhörighet, hudfärg, etnecitet, nationalitet (i termer av medborgarskap då förstås), sexuell läggning, funktionsnedsättning etc. Lika värde kräver förstås också jämlik behandling och hänsyn till indivduella förutsättningar. Den socialkonservativa modellen passar inte med den synen, utan den är ofta misantrop med ett mindre undantag för vissa vita män.

Jag förespråkar istället starkt mänsklig diversitet, något som gör att jag är djupt skeptisk till nationalism. Älskar kulturer och deras särart, men ser det inte som meningsfullt att kräva, eller ens önska, geografisk separation mellan dessa. Tvärtom tror jag att kulturellt utbyte är något önskvärt. Har viss förståelse för människor som undviker att umgås med människor med kulturer de inte förstår; men detta är något annat än geografisk separation. Tror starkt att vi alla utvecklas gemensamt om vi har ett gemensamt samhälle, effektivaste sättet att hjälpa människor som finner anledning att fly är att skapa möjgligheter för dem att leva i ett samhälle det inte finns någon anledning att fly från.

Som tillväxtkritisk, feministisk, transsexuell, progressiv etc. finns det inte så många partier att välja mellan. Vänsterpartiet vill jag inte stödja, vänstern är inte nödvändigtvis särskilt mysig. Miljöpartiet är ganska oki, tycker inte om deras alternativa syn på vetenskap inom sjukvården, men det är på landstingsnivå.  Annars är det Piratpartiet eller Feministerna, hler knappast med dem om allt, men viktigast är att deras röster är behövda.

Feministerna kan ha lite väl kollektivistisk syn, solidaritetssynen. Jag är själv knappast utpräglad individualist, men förespråkar hellre privata kooperativ och familjekonstellationer (inklusive den inom HBTQ vanliga stjärnfamiljen); systerskapet blir väldigt brett om det ska inkludera alla kvinnor. En bredd som är nödvändig och till stor del poängen med det feministiska systerskapet, men samtidigt lider det av samma problem som arbetarrörelsen; en brist på individuell anpassning och acceptans att en är mer än bara en kvinna i mängden. Kvinnokampen måste föras individuellt lika mycket som kollektivt om den någonsin ska kunna vara något annat än separatistisk, och en separation mellan män och kvinnor skulle vara ett totalt misslyckande för feminismen. Separation skapar fördomar, som skapar hat; just en sådan separaion skapade manssamhället till att börja med.

Piratpartiet her en mer ungdomlig ton, men är också onödigt teknokratiskt och lagpossitivistiskt. Jag stödjer en självklarhet att parti som stödjer individens rätt att värna sig från staten, men det helst utan att detta ackompanjeras av en kombinerad misstro mot staten och övertro på politik och lag. Själv är jag i grunden skeptisk mot staten som konstruktion, möjligen det bästa av det dåliga, men knappast bra; och demokratiska verktyg måste kombineras med sociala för att vara effektiva. Piratrörelsen är idag inte mycket bredare än Piratpartiet, något som gör att det saknas den dynamik som behövs för en bredare rörelse. Jämför detta med feminismen där de flesta sitter på en skala som mer eller mindre feministisk, medan piratrörelsen för de flesta är mer esoterisk.

Kanske ska se om Miljöpartiet tar upp lite mer åsikter i dessa riktningar, ungdomsförbundet är på god väg. Frågan är då också, kan Miljöpartiet få något inflytande utan att stödja partier som vill ha evig tillväxt och medelklassbidrag? Både Socialdemokraterna och Aliansen riktar sig starkt till medelklassen och kan därmed inte erkänna bostadsbubblan eller omöjligheten i evig tillväxt om vi inte vill bli uppätna av de miljöproblem vi skapar (olja lär ta slut om inte annat, drömmarna är omöjiga), att vara tydlig med världen som den ser ut skulle kunna göra villamattemedelklassen arga. Alliansen har också mutat medelklassen med allt mer bidrag. Även om det största medelklassbidraget är ränteavdraget så finns det knappast brist på mer nyistiftade.

Så just nu så är vinnaren nog Feministerna, de för en kamp jag stödjer; även om de knappast har hela den bredden i kampen mot människohatet jag velat se är de på god väg.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: