Tomt och riktningslöst

Mitt liv börjar kännas riktningslöst. Det händer visserliggen saker och mitt liv blir sakteliga mer trivsamt för min del. Samtidigt har jag blivit uppfångad av en känsla av en inre tomhet. Men även om livet känns tomt och riktmingslöstslöst så vet jag att det händer saker, inte bara könskorrigeringen (det bästa som hänt mig, men jag vill inte lägga allt fokus där).

Ska se till att få en ny neuropsykiatrisk utredning, mest för att jag inte tror jag har aspergers på riktigt, även om frågeställningen är ADD. Aspergers tror jag helt enkelt inte på även om jag har användning av diagnosen rent byråkratiskt. Men kallelsen jag väntar på kommer helt enkelt inte (lämnade blodprov inför besöket för en månad sedan).

Intresserar mig ganska aktivt för väldigt mycket, bygger upp en enorm almänbildning och har gjort så länge. Men jag vet inte vad jag ska med kunskaperna till, känns riktningslöst. Blir i och för sig mest vetenskap och en del japanskt jag studerar, lite av favoritämnen för mig; men ändå känns det ganska riktningslöst utan någon särskild motivation till det. Jag vet att risken för att det slutar med att jag sitter där med spretiga och stora kunskaper jag inte kan använda är väldigt stor, något som stör min motivation något enormt.

Vet att jag kollapsar mentalt om människor börjar sätta förväntningar på mig, slår ifrån mig, slutar göra något alls och försöker försvinna. Så mina skäl till att inte skaffa jobb har inte bara med ideologiskt arbetshetsmotstånd att göra, utan lika mycket för att jag vet att jag inte kan leva upp till en arbetsköpares förväntningar. Tvärtom skulle trycket från förväntningarna tvinga mig att börja om med att bygga upp min psykiska hälsa, en kamp jag fört i några år nu, och jag vill helt enkelt inte ge upp de vinster jag fått. Att försöka studera (formellt) skulle ge samma problem, eller gjorde varefal det sist jag provade.

Samtidigt så är jag så beroende av min omgivning, blir totalt slutkörd om jag inte får vara social regelbundet. Något som förstås gör det faktum att jag förtätar kontakten till min familj något possitivt. Innan jag sökte vård för min transsexualism, när enda anledningen till varför jag stod ut med att stanna i livet var för att det kunde hända spännande saker i världen, så fanns inte dessa problem, sökte den slumpmässiga kunskap jag kunde; har ett bra minne så det mesta fastnade. Men jag kan inte ha den typen av tomt och riktningslöst liv idag, att leva på det enda sätt jag lärt mig leva är smärtsamt.

Så jag känner att jag har en annan personlighet än förut, men samtidigt har jag inte de erfarnheter jag behöver för att kunna använda den på ett bra sätt. Dett lämnar mig förvirrad och med en känsla av ett vakuum inombords.

Tack alla läsare för att ni läser, jag skriver antagligen imorgon igen!

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: