Min relation till konspirationen

Känner för att skriva om mina återkomna minnen och Den trevliga konspirationen igen, känns nödvändigt på något sätt. Mina minnesbilder blir mer och mer övertygande, har extremt goda skäl att tro att de är åtminstone delvis sanna (klart det finns saker jag missförstått, det är trots allt barndoms- och tonårsminnen). Så vad jag vill nu är att Den trevliga konspirationen ska komma fram och erkänna sin existens för mig, de behöver förstås inte förklara allt de gör, men jag vill veta att de finns där för mig.

Har otroligt svårt att lita på människor, är rädd för okända. Av något skäl så är jag inte alls lika rädd för människor jag har anledning att tro att de har kopplingar till konspirationen, även människor jag inte känner. Jag litar ganska mycket på konspirationen, ungefär lika mycket som jag litar på mig själv; så jag känner att jag inte behöver vara rädd för de som är kopplade till saken, även när kopplingen är svag.

När jag skulle hitta ett trevligt ställe inne i stan att äta på för ett par veckor sedan bestämde jag mig för att gå till en sushiresturang, en vanlig lunchresturang. Jag visste precis var den låg, de återkomna minnena var tydliga med saken. En av personalen som arbetade där en kort period för en c:a tio år sedan hade kopplingar till konspirationen och i och med det fick jag reda på var det var, tydligen någon som ville träffa mig (mina minnen av att ha fått reda på saken försvann förstås direkt, så alltså ingen jag träffat).

Denna typ av lösa koppling var tillräcklig för att jag skulle våga gå dit, det var japaner bakom disken vilket antyder att en koppling kan ha funnits. Jag återkommer dit för att stället var trevligt, kopplingen till konspirationen var bara en dörröppnare, och jag förväntar mig heller inte att någon reell koppling finns kvar idag.

Så främsta anledningen idag för att jag vill att de ska visa sig är för att jag litar på dem, och har otroligt svårt att lita på okända människor utan kopplingar till konspirationen. Det är inte så att jag behöver sitta och övertyga mig om att jag inte är rädd, jag är rädd för alla andra, och att ha människor jag känner att jag litar på skulle vara en stor trygghet i sig. Det är lite av detta skäl jag ser det som att jag har en inverterad paranoia, jag tror på en trevlig konspiration som jag faktiskt litar på; samtidigt som jag inte litar på de som inte är inblandade i saken.

Min sköterska på sjukhuset verkar tycka att min rädsla för människor snarast är ett tecken på posttraumatiskt stressyndrom, något som också skulle förklara mina numera igenfyllda minnesluckor. Om jag haft vanföreställningar hade saker ur minnena (föreställningarna) inte faktiskt existerat, och dessutom hade de inte varit till närmelsevis så konstanta som de är nu (utan förändrats från dag till dag, eller i varje fall månad till månad).

Förklaringen med posttraumatiskt stressyndrom skulle också förklara varför jag levde isolerat och stötte ifrån mig all kontakt med omvärlden ända tills minnena började återkomma, och varför jag sedan dess genomgått kraftiga personlighetförändringar. Jag är alltså inte naturligt undandragen och undvikande, trivs inte bäst för mig själv, och de symptom som gjorde att jag fick en aspergerdiagnos hade en annan bakgrund. Idag är jag mer fartig och oplanerad, tycker om när saker händer och blir lätt ensam och uttråkad. Helt annorlunda från tidigare.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: