Ett försök att komma tillbaka

Jag blev frågad om min blogg igår, så jag antar att det är dags att köra en till omgång på någon vecka eller så med nya poster.

Mitt liv fungerar som vanligt inte särskilt bra men är å andra sidan konstant på bättringsvägen, det finns hopp: sitter inte i ett rum på övervåningen i mina föräldrars villa och skakar av ångest längre. Över ett år sedan jag flyttade.

Blir fortfarande kallad ‘han’ och <killnamn> med jämna mellanrum, främst av släktingar. Det får mig att dra ihop mig till en klump, titta bort, svara kortfattat, och gråta. Så jag brukar tacka nej till släktaktiviteter i förbyggande syfte. De verkar ha svårt att ta till sig vem jag är och behandlar mig som om jag vore någon jag själv inte förstår vad det skulle vara för någon.

Jag är pratig, allmänbildad och social. Har blivit sådan. Är snabb på att reagera på känslouttryck och samtalston. Och behandlas som om det vore fullständigt normalt att jag drar mig undan och tittar bort när jag blir tilltalad. Jag är dålig på att säga ifrån, extremt dålig på att försvara mig själv, känner mig snabbt utträngd när jag inte uppskattar hur jag behandlas. Men det verkar finnas en föreställning om att jag är naturligt tystlåten ensamvarg, så inget av det uppfattas så…

Färgade håret rött, får påminna människor om saken för att de ska se det. Verkar ha fått människor att ha lättare att se mig som tjej så jag trivs bra med saken, vågar inte börja använda tjejkläder, har inget jag tycker så mycket om ändå och vill inte använda pengar utan att det är helt nödvändigt.

Ska sätta mig och sura lite igen, förhoppningsvis återkommer jag snart.

Annonser

4 responses to “Ett försök att komma tillbaka

  1. Malin

    Jag tycker att du är modig.

  2. Syster

    Du skriver att du upptäcker nya sidor av din personlighet, att du förändras, och att den förändringen är välkommen. Det är fantastiskt! Men glöm inte att den förändring du upplever varje dag, det är något som din familj också måste få en chans att anpassa sig till. Att du utvecklas och blir någon annan – en dotter, en syster osv – gör också att du slutar vara den son och bror som alla känner/tror sig ha känt. Så även om det är svårt att konfrontera ett ”han” eller det gamla namnet, kanske det finns andra sätt att förmedla hur du känner (utan just en konfrontation i det ögonblicket)? För så länge du reagerar med att dra dig undan, bli tyst etc motsvarar ditt beteende den bild många har av dig, och då är det svårt att se det som något destruktivt eller onormalt. Det känns hårt att säga så, men sanningen är den att alla runt omkring dig har så mycket annat att tänka på, så mycket mer som är viktigt i deras liv att de kommer glömma bort sig, och kommer dessutom antagligen alltid underskatta vikten av att bemöta dig som den du är nu.

    Jag tror, att även om det känns främmande att klä sig i tjejkläder, skulle du må bra av det. Det skulle än mer än den nya hårfärgen förmedla till omvärlden vem du är och vem du önskar bli bemött som. Genom att göra det lättare för din familj och dina bekanta gör du det också lättare för dig själv. Och tjejkläder är dessutom mycket roligare…

    Jag minns inte vem som sa det, eller exakt hur citatet löd, men meningen minns jag. Och den var att ingen förutom du kan frigöra dig. Det är en sanning som syns i allt från slavuppror till själv-hjälp-böcker. Din frigörelse, från fysiska eller känslomässiga bojor, måste alltid komma inifrån. När saker känns motiga eller hopplösa, och när jag helst vill lägga mig under täcket och aldrig komma ut igen, brukar det hjälpa att påminna mig själv om att det kommer ingen prins på vit springare, jag måste dräpa draken av egen kraft. Och plötsligt så finns kraften där, att göra det som är skrämmande.

    Jag hoppas att det här inlägget kan hjälpa dig att kanske förstå hur det känns för dem runtomkring dig. Alla vill väl, alla är glada för din skull för att du nu hittat rätt väg i ditt liv, men den glädjen tar inte bort förvirringen som också följer ett sådant besked. Allt vi visste om dig, allt vi tänkt om dig måste nu omvärderas, och det är en process som tar tid, och som du nog måste låta ta tid.

    • Jag har, och det avsiktligt, försökt göra den sociala delen av transitionen långsam för att alla ska kunna hänga med — jag förstår att alla har mycket annat att tänka på också. Det verkar som om jag försökt göra det långsammare än jag klarar själv. Och det verkar som om strategin varit ett dåligt val.
      Just nu försöker jag mest finna strategier för att få mig att trivas med att vara jag men vet inte hur jag ska göra. Jag är rädd för att bli bedömd på sätt jag inte trivs med, men hur ska jag kunna finna sätt att se hur människor reagerar utan att prova mig fram? Samtidigt vet jag inte riktigt hur jag fungerar, jag har ändrats ganska dramatiskt, så jag vet inte ens vad för liv jag skulle trivas med.
      De kraftiga känslor jag får i sociala sammanhang är inget jag är van vid alls vilket gör att jag har svårt att hantera dem. Jag har det mesta av mitt liv varit enstöring som helst dragit mig undan och som sällan haft starka känslor, men det har vänts upp-och-ned.

  3. Pingback: Analys av min bloggstatistik « En galen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: